Okonjugerat bilirubin är det oraffinerade eller råa bilirubin som finns i kroppen. Kallas ibland fritt bilirubin eller indirekt bilirubin, det är en avfallsprodukt som är resultatet av den process som används för att bryta ner gamla röda blodkroppar. Okonjugerat bilirubin kan vara farligt om kroppen blir oförmögen att bearbeta och utsöndra det.
Bilirubin bildas under hemolys – en process där kroppen naturligt bryter ner några röda blodkroppar som kommer att ersättas med nya. Efter bildandet binder okonjugerat bilirubin sig till ett protein i blodet som kallas albumin för att resa till levern. I detta skede kan bilirubinet inte lösas i vatten. Det okonjugerade eller fria bilirubinet måste genomgå en process som kallas konjugering innan kroppen kan bli av med det.
Konjugeringsprocessen förvandlar okonjugerat bilirubin till ett vattenlösligt pigment. Vid denna tidpunkt blir det en komponent i gallan – en viktig matsmältningsvätska – vilket ger gallan dess gulaktiga färg. Det lagras i gallblåsan och används för att smälta mat. Detta gör att bilirubin utsöndras ofarligt från kroppen under matsmältningsprocessen.
Ibland kan dock okonjugerat bilirubin bli problematiskt för kroppen. Vissa läkemedel har en tendens att undertrycka leverns förmåga att konjugera bilirubin. Detta kan göra det möjligt för bilirubin att byggas upp i blodet. Det finns vissa sjukdomar som också kan orsaka bilirubin att byggas upp, inklusive lever- och blodsjukdomar, och gallvägsblockeringar. Symtom på en ansamling av okonjugerat bilirubin i blodet inkluderar illamående, kräkningar och trötthet. Det kan också ibland orsaka gulfärgning av det vita i ögonen eller huden, som kallas gulsot.
Laboratorietester är i allmänhet nödvändiga för att avgöra om en patient har höga nivåer av okonjugerat bilirubin. Enbart urinanalys är vanligtvis inte tillräckliga tester för detta ändamål eftersom urin normalt innehåller en liten mängd konjugerat bilirubin. Som ett resultat utförs bilirubintester genom att ta och testa ett blodprov.
Läkare använder ibland ett test som kallas ”van den Bergh reaktionstest” för att fastställa bilirubinnivåer. För att utföra detta test måste en liten mängd blod tas. De röda blodkropparna separeras från vätskan i blodet, så kallad serum, och serumet späds sedan ut. Genom att införa en kemikalie i det utspädda serumet och se efter en reaktion kan en vårdpersonal bedöma om blodet innehåller normala eller höga nivåer av bilirubin.