Obligatoriska utgifter representerar den del av en nations budget som innehåller specifika anslag eller mandat. Dessa utgifter är vanligtvis svåra att minska, eftersom program bär över samma budget varje år. Regeringar kan förnya dessa utgifter utan att behöva anta nya lagar för att fortsätta finansiera projekt. Klassiska typer av obligatoriska utgifter inkluderar rättighetsprogram, nationella sjukvårdssystem, statliga försäkringsprogram, välfärdsstöd och program för tillsynsmyndigheter. I vissa fall kan regeringar kunna införa en årlig grundhöjning för programmen.
Regeringar arbetar ofta med ett redovisningssystem i fondstil. Denna process inkluderar medel för varje typ av utgiftsprogram eller byrå. Fondredovisning fungerar med de obligatoriska utgiftsprogram som dikteras av lagen. Varje fond får ett visst kapitalbelopp från intäkterna från skatteintäkter. Statliga revisorer tillägnar sig medlen baserat på specifika procentsatser som finns i budgeten baserat på lagen. Det är ofta svårt att minska de obligatoriska utgifterna eftersom när regeringen väl avser pengar till olika fonder kan pengarna inte användas till andra projekt.
Motsatsen till obligatoriska utgifter kallas vanligtvis diskretionära utgifter. Många regeringar sätter in kapital från skatteintäkter till en allmän fond. Lagstiftare kan tillägna sig denna inkomst som de finner lämpligt när de skapar budgetar. Regeringar kan minska diskretionära utgifter genom att ta bort program från budgeten eller minska finansieringen. Detta går dock ofta inte långt för att lösa budgetfrågor, eftersom diskretionära utgifter representerar mycket mindre av en nations budget än obligatoriska utgifter. Detta beror på att de flesta nationer och statliga organ önskar att utgiftsprogram ska fortsätta i evighet.
För att minska obligatoriska utgifter måste regeringar anta lagar eller skapa stora reformer av hur befintliga program finansieras. Denna process är ofta svår, eftersom få politiker vill förknippas med att ta pengar från socialbidragstagare eller andra mottagare av statliga program. I vissa fall kan det vara nästan omöjligt att helt upphäva en lag som innehåller specifika utgiftsmandat. Processen kan innehålla flera ändringar eller uppdateringar av den ursprungliga lagen, och dessa ändringar kan uppmuntra protester och till och med eventuella stämningar mot den föreslagna lagstiftningen. Med detta i åtanke måste lagstiftare bestämma de bästa metoderna för att minska utgifterna, vilket kan inkludera att ta bort betydande delar av lagen eller försöka ett fullständigt upphävande av lagen för att helt stoppa utgifterna.