OBD-II är ett system som används i bilar för att övervaka olika komponenter i fordonet, upptäcka fel och lagra informationen i fordonets omborddator för att senare återställas av en servicetekniker. OBD-II är en akronym för omborddiagnostik; ”II” betecknar den andra och senaste versionen av denna teknik. Från och med slutet av 1970-talet har fordon som säljs i USA utrustats med elektronik för att styra olika system och diagnostisera fel med målet att minimera föroreningar. Detta kom till stånd som ett svar på att kongressen antog Clean Air Act och inrättade Environmental Protection Agency (EPA) 1970. Denna elektronik varierade mellan tillverkare och årsmodell, vilket gjorde hämtningen av diagnostisk information potentiellt kostsam och tidskrävande.
1988 gav EPA och Kaliforniens Air Resources Board (CARB) mandat att fordonstillverkarna inkluderade självdiagnostikprogram för att säkerställa att deras utsläppsutrustning skulle förbli effektiv under fordonets livslängd. Society of Automotive Engineers standardiserade en anslutningskontakt och en uppsättning diagnostiska testsignaler. Vid utrustningsfel tände detta system en felindikator (MIL) på fordonets instrumentbräda, ofta kallad ”check engine”-lampan. Detta system, som krävs i alla 1991 och nyare bilar, blev känt som omborddiagnostik I eller OBD-I.
CARB-studier drog snart slutsatsen att OBD-I-system inte skulle upptäcka utsläppskomponenter om de inte misslyckades helt, och att fordonet i vissa fall fortfarande kunde klara ett utsläppstest. Nya lagar och krav trädde i kraft den 1 januari 1996 – standarden som antagits för OBD-II. Alla fordon som byggts för försäljning i USA från det datumet är utrustade med OBD-II.
OBD-II använder olika sensorer i hela bilen för att förse datorn, även kallad en elektronisk kontrollmodul (ECM) med information som motor- och omgivningstemperaturer, fordonshastighet och så vidare. ECM flyttar sedan fram eller fördröjer tändningstiden och lägger till eller subtraherar bränsle i enlighet med detta. Den testar också signalerna från alla anslutna sensorer. När en signal saknas eller saknar specifikation, tänder OBD-II-systemet MIL och lagrar en motsvarande diagnostisk felkod i dess minne.
Informationen från OBD-II-minnet läses genom en kontakt inuti bilen. OBD-II förbättrar OBD-I inte bara i sina mer sofistikerade diagnostiska förmågor, utan också genom att den tillåter tre typer av data att läsas: felkoder, realtidsdata – den råa sensorinformationen som rapporteras till OBD-II-datorn , och freeze-frame-data – en ”ögonblicksbild” av sensordata i det ögonblick som bilens MIL gick på. OBD-II-koder läses med hjälp av kablar och programvara byggd för att kommunicera med OBD-II-system. Dessa kan ha formen av fristående enheter eller programvara som installeras på en PC. Vissa är komplexa modeller avsedda för professionella tekniker; enklare enheter prissätts till hobbyister.