I början var mediejournalistik en stadsskrikares provins. Senare kom tidningar, följt av tv och radio. Dessa tre sistnämnda kommunikationsställen – stadsskrikare föll i vägen när Gutenberg uppfann tryckpressen – hade ett virtuellt monopol på mediejournalistik fram till skapandet av Internet. De resulterande chattrum, bloggar, nyhetssajter, personliga webbplatser, podcaster och videomöjligheter erbjöd både nyheter och åsikter från både individer och experter. Resultatet har kommit att kallas new media journalism.
Den snabba uppgången av ny mediejournalistik kan ha drivits främst av tekniska framsteg, men ett allmänt missnöje med befintliga former av journalistik spelade också en roll. Ibland levde traditionella mediejournalister upp till sina egna normer för neutral och opartisk rapportering, och ibland gjorde de det inte. Under det sista kvartalet av 20-talet – troligen i ett försök att öka vinsten – blev gränserna mellan traditionell mediejournalistik, reklam, underhållning och agendadriven rapportering ganska suddiga. Ny mediajournalistik – rapportering och åsikter från vad som ofta kallas ”medborgarjournalister” – exploderade när det gäller typ, antal och popularitet.
Ett antal webbplatser som specialiserat sig på nya mediejournalistik blev så stora och populära att de blev hållbara konkurrenter till de traditionella medierna. Webbplatser för nya mediejournalister tenderar att vara agendaorienterade. Till exempel är stora aktörer på området som The Drudge Report inriktade på en publik med konservativa inriktningar, medan sajter som The Huffington Post strävar efter att nå en mer liberal publik. Skillnaden mellan dessa nya mediejournalister och traditionella mediejournalister är att de förstnämnda normalt inte låtsas vara opartiska. Läsaren vet vad de får innan faktum och kan därför ta del av en mängd olika erbjudanden och göra sina egna distinktioner mellan fakta och åsikter.
Ägarna till traditionella mediekoncerner, liksom de reportrar och programföretag som arbetade för sådana organisationer, tenderade ursprungligen att avfärda bloggare och andra nya mediejournalister som oprofessionella. Det scenariot förändrades när många traditionella journalister – missnöjda med de snäva restriktioner för täckning och innehåll som de tidigare arbetat under – flyttade in i den nya mediajournalistikens värld. Även om det tog några år för mainstreampressen att böja sig för det oundvikliga, använder många traditionella butiker nu den nya mediajournalistikens otaliga möjligheter för att sprida sitt budskap till allmänheten.