En nedskrivningsförlust är en typ av engångs- eller engångsavgift som förs in i bokföringen som ett sätt att korrigera värdet på en tillgång som har ett överskattat bokfört värde. Tanken är att minska det bokförda värdet till vad som anses vara ett verkligt värde, med hänsyn till vilka faktorer som än har orsakat förändringen i värdet på den tillgången. Ur detta perspektiv kan nedskrivningar ses som redovisningsförfaranden som bidrar till att skapa en mer balanserad och korrekt bedömning av det verkliga och aktuella värdet av alla tillgångar som innehas av ett företag eller annan enhet.
Nedskrivningar innebär att det skapas en så kallad nedskrivning. Detta innebär i princip att identifiera tillgångar som för närvarande har ett bokfört värde som är högre än deras faktiska värde. Att avgöra om så är fallet innebär vanligtvis att bestämma om det aktuella bokförda värdet är högre än framtida nettokassaflöden som rimligen kan förväntas genereras från ägandet och användningen av dessa tillgångar. Om det bokförda värdet är högre, hjälper användningen av nedskrivningar till att reducera det bokförda värdet tillbaka till en nivå som anses mer realistisk och närmare det aktuella verkliga värdet för dessa tillgångar.
Att beräkna nedskrivningar innebär att man använder en ganska förenklad metod. Det första steget är att identifiera det verkliga marknadsvärdet för de inblandade tillgångarna. Dessa belopp dras sedan av från det aktuella bokförda värdet för samma tillgångar. Om det inte finns någon skillnad eller resultatet är positivt snarare än negativt, finns det inget behov av att registrera någon typ av nedskrivning av någon av dessa tillgångar vid den tidpunkten. Det finns möjlighet att behöva redovisa nedskrivningar i framtiden, baserat på vad ägaren väljer att göra med dessa tillgångar härnäst.
Från den punkten kan ägare också vilja utvärdera om de har för avsikt att behålla och använda dessa tillgångar i framtiden. För tillgångar som kommer att innehas och användas för att generera intäkter i framtiden är det viktigt att projicera dessa framtida nettokassaflöden. Detta kommer att hjälpa till att bestämma tillgångarnas framtida värde. Det framtida värdet kan sedan subtraheras från det bokförda värdet för varje tillgång. Eventuella negativa resultat indikerar behovet av att justera det bokförda värdet på dessa tillgångar, vilket i sin tur innebär att det finns ett behov av att bokföra nedskrivningar.
Skillnaden mellan det framtida värdet och det bokförda värdet kommer att utgöra en förlust i termer av redovisningsprocessen. För tillgångar som kommer att hållas även med förlusten, gör detta det möjligt att spåra de avskrivningar som tillgångarna ådrar sig över tiden. Att göra det hjälper till att positionera ägaren för att bestämma rimliga försäljningspriser för var och en av tillgångarna, i händelse av att ett beslut fattas att erbjuda någon av dessa innehav till försäljning, och hantera eventuella förluster som härrör från att sälja dessa tillgångar för mindre än den nuvarande rimligt värde.