Narrativ terapi är en psykoterapiteknik skapad av terapeuterna David Epston och Michael White. Den använder några postmoderna idéer om hur berättelser kan tolkas komplext och hur betydelserna eller läsningarna av dem kan förändras för att hjälpa människor att komma fram till ett mer autentiskt jag genom att utforska personliga berättelser. Med andra ord, människor tenderar att berätta historier för sig själva om sina liv, men tolkningarna kan vara kraftigt begränsade över tid, vilket leder till ganska negativa eller ofullständiga idéer om jaget. Genom att utforska dessa berättelser genom linsen av vad människor vill vara snarare än genom begränsade tolkningar, eller genom att öppna dessa berättelser för mycket mer granskning, kan hur människor känner om sig själva och sina liv förändras i en positiv riktning.
Ett av nyckelbegreppen i narrativ terapi är att en persons insamling och tolkning av hans eller hennes berättelser är analog med den personens identitet. Hur människor tolkar sina berättelser påverkar direkt hur de ser sig själva. Berättelse och identitet är sammanflätade, och för att ändra identiteten måste också sättet som berättelsen läses eller utvärderas förändras.
De flesta har så kallade problemmättade berättelser, och dessa formar oftast identiteten och blir framträdande i personens sinne. Dessa typer av berättelser tenderar att vara så stora att de ersätter eller ignorerar andra delar av en persons berättelse som kan berätta en annan historia eller förändra tolkningen av livet och jaget. De tenderar också att ge människor en svartvit syn på jaget istället för att tillåta tanken att flera motsägelsefulla tolkningar existerar samtidigt.
En mycket enkel förklaring av målen med narrativ terapi är alltså att hitta dessa problemmättade berättelser och börja testa dem samtidigt som man letar efter andra berättelser som kan vara motsägelsefulla men som har varit av de problemmättade berättelserna. Detta kan åstadkommas genom terapeut/klientsamtal, eller på andra sätt, som genom att involvera en tredje part att sitta i en session om en specifik berättelse som han eller hon har personlig kunskap om. Denna teknik används inte alltid, men tredje part kan ge olika perspektiv till klientens syn på en specifik händelse eller serie av händelser som utgör en berättelse och självtolkning.
Narrativ terapi kallas postmodern eftersom den ständigt hävdar att det finns komplexa och flera läsningar av en berättelse. Berättelser får människor att hamna i problem när folk bildar snäva läsningar som begränsar jaget. När tolkningar blir mer öppna, befrias jaget från träldomen av begränsade antingen/eller åsikter. En multiperspektivvy hjälper människor att skriva nya berättelser om sig själva som är mycket mer autentiska och mer sanna för berättelsen om ett helt liv.
Beroende på plats kan folk kanske hitta några narrativ terapiutövare i närheten. Sedan terapin började i Australien och Nya Zeeland i slutet av 20-talet har intresset för den spridit sig till många områden. Ändå utövas inte denna form av terapi i många regioner.