Mohs-skalan är ett system för att testa ett minerals hårdhet, designat av Friedrich Mohs 1812. Mohs var en mineralog från Tyskland som ville ha ett enkelt sätt att testa varje minerals ”skrapningsförmåga”. Vad mineralet kan repa, eller vad som kan repa mineralet, avgör dess position på skalan.
Mohs designade vågen för att fungera med relativt vanliga enheter. Till exempel testade man hårdheten hos ett mineral med saker som en fingernagel, en slant, glas eller en kniv. Även att ha tillgång till endast ett fåtal av dessa saker i fältet kan hjälpa till att avgöra var mineralens position i förhållande till andra.
På den traditionella Mohs-skalan är det hårdaste mineralet diamanten. Det kan inte repas av ett annat mineral och kan repa vartannat mineral. Dess hårdhet mäts som siffran 10. Vissa mineraler föll dock mellan siffrorna 1-10, och forskare föreslog en reviderad skala som graderar hårdhet upp till 15. Detta gör att vissa mineraler som föll i gråzoner kan omklassificeras.
Skalan mäter inte absolut hårdhet, och varje nummer motsvarar inte riktigt dubbla styrkan av nästa nummer upp. Till exempel har talk en hårdhet på 1 på både Mohs och den absoluta hårdhetsskalan. Nästa mineral upp, gips, är dubbelt så hårt och absolut hårt.
Stora skillnader uppstår när skalan fortskrider. Till exempel har en diamant, betygsatt 10 på den äldre Mohs-skalan, en absolut hårdhet på 1500. Den är alltså 1500 gånger så hård som talk. Kvarts, listad som nummer 7, har en absolut hårdhet på 100. Detta visar att siffrorna på skalan inte översätts till dubbelt så hårt eller tre gånger så svårt.
Mohs-skalan erbjuder istället en hårdhetsmätning som är relativt till andra föremål. Det är fortfarande ett ganska lätt system att lära sig, och man kan snart träna mineralmätningar med liten svårighet. Men att få tillgång till vissa mineraler som diamanter kan vara svårt för den yngre mineralogen.