Markanvändningsplanering är den term som ges till allmän ordning som styr hur marken i ett samhälle används. Målet är att balansera behoven hos de människor som bor i området med miljöns behov. Denna term används ofta omväxlande med stadsplanering.
Som mest grundläggande avgör markanvändningsplaneringen vilka delar av ett samhälle som ska användas för bostadsområden och vilka som ska användas som kommersiella områden. Detta kallas zonindelning. Den lägger också stor vikt vid transportplanering.
Transportplanering innefattar flera komponenter. Kollektivtrafiken är viktig i områden som har en tät befolkning eftersom, utan effektiva kollektivtrafik, bilstockningar skulle vara så stora att det skulle påverka livskvaliteten för människorna i området. Transportplanering inkluderar också att utforma vägar i samhället, eftersom korrekt utformade vägar kan lindra trängsel och stress i samband med pendling.
När de grundläggande zonindelnings- och transportfrågorna är lösta kan markanvändningsplaneringen expandera på en mängd olika sätt. Planeraren kan utforma den fysiska utformningen av samhället och bestämma omfattningen av tillåten utveckling i olika områden. Planering kan också inkludera samhällets estetik och involverar sådana frågor som vilken typ av byggmaterial som används och stilen på landskapsarkitekturen som installeras.
Miljöaspekten av markanvändningsplanering kan också innefatta en mängd olika komponenter, beroende på område. Det kan innefatta var man bäst kan lokalisera vägar, fastställa sätt att minska föroreningar och ytavrinning och studier för att fastställa risken för översvämningar. Miljöplanering är ett mycket specialiserat område, och miljöplanerare arbetar ofta tillsammans med markanvändningsplanerare för att utforma samhällen.
Markanvändningsplanerare kommer från en mängd olika bakgrunder. Erfarenhet av lantmäteri, teknik eller arkitektur är alla utmärkta områden att börja. Den växande oron över människors påverkan på miljön har lett till ett ökat intresse för hållbar utveckling, som försöker koncentrera befolkningen till mindre områden för att minska transportbehoven och användningen av naturresurser.
Ett ökat intresse för regional, eller tunnelbaneförvaltning, har lett till regional planering. I den regionala planeringen arbetar planerare för att knyta samman samhällen genom kollektivtrafik och gemensamma lokaler. Detta minskar behovet av dubbla tjänster, vilket gör att varje gemenskap kan spara pengar.