Befogenhetsdelning avser ett regeringssystem där makten inte är centraliserad till en person eller myndighet. Till skillnad från en diktatur är makten att stifta och genomdriva olika lagar spridd mellan olika grupper eller individer. Denna regeringsform används i USA, såväl som i Storbritannien och flera andra demokratiska länder. Varje regering med två- eller trekammars lagstiftande församling, till exempel, tillämpar principerna om maktdelning.
Fördelning av makter i USA garanteras av konstitutionen. Efter den amerikanska revolutionen och bryta sig fri från det brittiska styret, var grundarna oroade över skapandet av en central regering. Som sådan syftade den kontinentala kongressen som utarbetade konstitutionen till att begränsa centralregeringens makt och säkerställa ett system där makten fördelades mellan olika regeringsgrenar, såväl som mellan de federala och delstatliga regeringarna. Därför ville de säkerställa maktdelning så att inga övergrepp kunde äga rum.
Förenta staternas konstitution institutionaliserade således maktdelningen genom att skapa tre separata och distinkta regeringsgrenar. Den lagstiftande församlingen har befogenhet att stifta och föreslå lagar, med förbehåll för presidentens veto och domstolsprövning av Högsta domstolen. Presidenten har befogenhet att föreslå lagstiftning, men kongressen måste godkänna den och domstolen kan även granska den för konstitutionalitet. Högsta domstolen får skapa rättspraxis och tolka rättspraxis, men lagstiftaren kan sedan stifta en lag som ändrar domstolens regler eller tolkningar. Som sådan är varje filial föremål för övervakning och granskning av de andra filialerna för att säkerställa att ingen makt missbrukas.
Artikel III Sektion II i konstitutionen säkerställde också att det skulle finnas delad makt mellan den federala regeringen och delstatsregeringarna. Denna del av konstitutionen gav mandat att alla befogenheter som inte uttryckligen räknades upp som beviljade till den federala regeringen var reserverade för staterna och folket. Som sådan, om konstitutionen inte berättade för den federala regeringen att den hade befogenhet att reglera ett visst område, har delstatsregeringen exklusiv jurisdiktion att stifta och anta lagar som rör det ämnet. Lagar om egendom och äktenskapsskillnad, till exempel, görs till stor del på statlig nivå eftersom staten har det största egenintresset av att stifta och genomdriva sådana lagar.