Makroekonomisk politik är försöket att påverka den övergripande ekonomin i en region, nation eller till och med hela världen. Det finns i allmänhet två olika verktyg som kan användas i dessa ansträngningar. Den första är penningpolitiken, som är anpassningen av räntor och bankers valutareservkrav för att kontrollera tillgången på pengar. Den andra är finanspolitiken och består av att fastställa och finansiera regeringens budget för att påverka ekonomin.
Penningpolitiken kontrolleras vanligtvis av en nations centralbank, såsom USA:s Federal Reserve eller euroområdets Europeiska centralbank. Centralbanker styr banksektorn inom ett land eller en region. Det första verktyget för penningpolitiken är fastställandet av kassakrav – det vill säga mängden kontanter som en bank måste ha till hands. Att höja reservkraven minskar mängden pengar som är tillgängliga för utlåning, vilket gör det dyrare på grund av krafterna från utbud och efterfrågan.
I den normala affärsverksamheten kommer banker ofta att betala ut så mycket pengar, både i kunduttag och gjorda lån, att de tömmer sina reserver under det mandaterade beloppet. För att uppfylla sina kassakrav lånar enskilda banker pengar på kort sikt – ofta över natten – vanligtvis från centralbanken. Centralbanker kan också begränsa tillgången på pengar genom att höja räntan för sådana lån; genom att sänka räntorna gör de å andra sidan mer pengar tillgängliga.
En regerings finanspolitik är den andra komponenten i den makroekonomiska politiken och kan ha en lika dramatisk inverkan på den ekonomiska aktiviteten som centralbankens penningpolitik. Den årliga budgeten beskriver regeringens beräknade utgifter och intäkter. Alla statliga utgifter frigör stora summor pengar till ekonomin. Mycket av detta betalas i slutändan ut till individer som lön. När regeringen ökar utgifterna flödar mer pengar in i ekonomin; när utgifterna minskar minskar också tillgången på pengar till ekonomin.
En annan del av finanspolitiken är statens inkomster, främst beskattning. När skatterna höjs betalas pengar som annars skulle spenderas av människor och företag till regeringen, vilket minskar mängden pengar i ekonomin. På samma sätt, när skatterna sänks, finns mer pengar tillgängliga för utgifter.
När regeringar genomför makroekonomisk politik är de i allmänhet intresserade av att förhindra eller kontrollera ekonomiska trender som inflation eller arbetslöshet som kan skada stora delar av deras befolkning. Att kontrollera båda dessa trender är en komplex uppgift. Om pengar är för lättillgängliga kommer ett inflationstryck att genereras. När tillgången på pengar är för begränsad kommer dock utsikterna till dyrare pengar att sätta press på arbetsgivarna att minska sin arbetsstyrka, vilket ökar arbetslösheten.
Makroekonomisk politik är kontroversiell oavsett vilken strategi regeringar och centralbanker använder. En del av den kontroversen är underskottsutgifter. De underskott som vissa regeringar ådragit sig, som USA, kostar mycket att sköta – det vill säga räntan som betalas på de lånade pengarna är en betydande summa. När ett land lånar från en utländsk regering är räntan som betalas på det lånet pengar som överförs från det lånande landets ekonomi till långivarens ekonomi. Det finns alltså en långsiktig konsekvens av att låna pengar för att balansera budgeten.
Skattepolitiken är ett annat kontroversiellt område. Samtidigt som att höja skattesatserna verkar vara ett självklart sätt att öka intäkterna, hävdar många att höjda skatter minskar mängden pengar som är tillgängliga för företag och individer. Detta minskar i sin tur deras ekonomiska aktivitet, vilket drar ner ekonomin.
Förespråkarna hävdar att sänkta skatter tillför pengar till ekonomin, genererar ekonomisk aktivitet och leder till ökade skatteintäkter. De hävdar att ett företag vars skatter sänks kan använda besparingarna för att anställa fler arbetare, som var och en kommer att betala inkomstskatt. Dessutom kommer de extra anställda att öka företagets produktion, vilket också genererar mer skatteintäkter på lång sikt.