Läkare utan gränser, eller Läkare Utan Gränser (MSF), som det är mer officiellt känt över hela världen, är en välgörenhetsorganisation som skickar läkare till fattiga länder, krigshärjade regioner och katastrofområden för att ge medicinsk hjälp till dem som lider. Organisationen startade 1971 med en grupp franska läkare som kände ett stort behov av mer medicinsk expertis i länder med lite pengar eller erfarenhet för att tillhandahålla sådan.
Sedan 1971 har medlemmar i Läkare utan gränser hjälpt människor på många välgörande sätt. Dess första uppdrag var att tillhandahålla humanitär och medicinsk hjälp till offren för jordbävningen 1972 i Managua, Nicaragua. Gruppen har också uppmärksammats för sina extraordinära insatser genom att vinna Nobels fredspris 1999.
Förutom att ge akut medicinsk vård efter naturkatastrofer har Läkare utan gränser ofta ingripit för att hjälpa offer i områden där krig eller folkmord förekommer. Läkare Utan Gränser organiserade vårdcentraler för flyktingläger för kambodjaner som flydde till Thailand 1975. De hjälpte också till i Libanon under det libanesiska inbördeskriget. På 1990-talet började organisationen, förutom att ge medicinsk hjälp, aktivt kampanja för att få tillgång till mediciner, vaccinationer och grundläggande medicinska kit till länder där det finns lite medicinsk hjälp för större delen av befolkningen. De utbildar också lokal medicinsk personal och hjälper till att erbjuda utbildning för att ge bättre sanitet på sjukhus i många länder.
Läkare utan gränser är icke-sekteristiska och tar därför inte parti för att behandla patienter. Kliniker kommer att behandla alla personer i akut behov av medicinsk vård. Ändå, trots sina ansträngningar, går många människor fortfarande utan medicinsk vård, särskilt för sällsynta medicinska tillstånd.
I vissa fall kommer Läkare utan gränser att inrätta särskilda medicinska uppdrag, med specialistläkare för att behandla medfödda sjukdomar som hjärtfel. Men ofta måste det humanitära biståndet begränsas till finansiering och ett begränsat utbud av läkare för att behandla ett nästan obegränsat utbud av människor med sjukdom eller skada.
Organisationen har 19 deltagande länder. Bland dem är det bara kapitlen i Belgien, Frankrike, Holland, Spanien och Schweiz som har befogenhet att bestämma var läkaruppdrag ska äga rum. Vidare är de frivilliga inte länderna själva utan enskilda medborgare. Dessutom görs 80 % av donationerna till Läkare utan gränser av individer, vilket gör att organisationen kan hålla sig fri från speciella intressen.
Läkare utan gränser anses också vara en mycket effektiv välgörenhetsorganisation eftersom nästan 86 % av deras donationer till välgörenhet används för programtjänster. Cirka 13 % av pengarna går till insamling. Cirka 1 % betalar för förvaltning och allmänna tjänster. Därför, när man donerar till Läkare Utan Gränser, kan man vara säker på att ens donation kommer att användas med stor försiktighet. Läkare utan gränser gör också sin ekonomiska information ganska offentlig; den är till och med tillgänglig på Internet.
En mängd olika människor kan arbeta på en Läkare Utan Gränsers klinik eller åka på ett uppdrag för Läkare Utan Gränser. Organisationen söker aktivt läkare, sjuksköterskor, sjuksköterskor, psykiatriker och andra mentalvårdsspecialister, labbforskare och tekniker, anestesiologer och epidemiologer. Många läkare rapporterar att de är mycket nöjda med att tjänstgöra i ett team, men rapporterar också att det finns fler behov än vad Läkare utan gränser kan fylla. Därför ägnar många som frivilligt sin tid för uppdrag också sin tid åt att skaffa ytterligare stöd för detta utomordentligt viktiga och livräddande arbete.