Lagen om bevarande av materia, även känd som bevarande av massa, säger att mängden materia i ett slutet system aldrig förändras. Detta verkar på ytan vara fel när någon tittar på den enkla frågan om vad som händer med materia när den bränns på jorden. Det verkar som om saken förstördes i någon mån under processen, och detta ansågs vara fallet fram till 18-talet. Om jorden vore ett helt förseglat system, skulle värmen, ljuset, ljudenergin och utströmmande gaser som genereras under förbränningsprocessen fortfarande kunna upptäckas. Materia kan därför ändra form i ett slutet system, liksom energi, men den kan aldrig skapas eller förstöras.
På 1700-talet började den franske kemisten Antoine-Laurent Lavoisier tydligt definiera principen om lagen om bevarande av materia, även om den faktiska idén kan spåras tillbaka till en antik grekisk tro att ingenting kan komma från ingenting. Lavoisier utförde experiment där han skapade reaktioner i helt slutna kamrar, en ny idé på den tiden. I sina experiment mätte han vikten av alla biprodukter av en reaktion efteråt och fastställde att den inte hade förändrats. Han är krediterad för upptäckten och namngivningen av syre som en biprodukt av brinnande material, vilket ledde honom till en förståelse av materiens bevarandelag. Hans forskning gav honom titeln som den moderna kemins fader.
Det var inte förrän över ett sekel senare som Albert Einstein upptäckte att materia och energi är utbytbara. Einstein bevisade att lagen om bevarande av materia och energi bara var två sätt att se på samma process. Kemin har nu etablerat metoder för att beräkna molekylvikten för ämnen, så att det är tydligt att när föreningar kombineras eller separeras har inte materia förlorats eller förstörts.
Tyvärr, även om Lavoisier banat väg för forskning om bevarande av massa, kunde han aldrig slutföra sina experiment. Som medlem av en impopulär fransk grupp av skatteindrivare känd som Ferme Generale, utnyttjade han sin position för att tjäna en förmögenhet och dömdes till döden under det franska skräckvälde. Han begärde en 15-dagars förlängning av sin avrättning för att slutföra sina vetenskapliga experiment, som han trodde skulle vara värdefulla för eftervärlden. Domaren i målet svarade dock att ”… Republiken har inget behov av vetenskapsmän”, och han giljotinerades den 8 maj 1794.