Kryptomnesi är ett psykologiskt fenomen där en person förväxlar ett minne med en ny, originell idé. Psykiatriker och psykologer tror att de flesta upplever kryptomnesi då och då, men omfattningen av fenomenet och hur lätt det kan kontrolleras är något kontroversiellt. Det används ofta för att förklara oavsiktligt plagiat och har beskrivits som en teori om dolt minne eller glömt minne.
Grundläggande principer för studiet av kryptomnesi inkluderar att förstå hur hjärnan lagrar och bearbetar minnen. De flesta människor har kapacitet att lagra och återkalla ett stort antal detaljer. Litterära stycken som läses, sånger hörda, mönster sedda och konversationer är bland de många minnen som människor bär med sig genom livet. Ofta kommer dessa minnen tillbaka till människor vid till synes slumpmässiga tidpunkter. Kryptomnesi uppstår när människor förväxlar dessa gamla minnen för nya tankar.
Den schweiziske psykiatern Carl Jung var en av de första yrkesmännen som studerade kryptomnesi på något djup. Jung studerade fenomenet med början 1902 i en artikel som sökte en psykologisk förklaring till synskas ofta korrekta arbete. Hans studier utvidgades därifrån till en utforskning av hur lagrade minnen kan påverka så kallade ursprungliga tankar år eller till och med årtionden efter den första exponeringen. Jungiansk psykologi hävdar att kryptomnesi är en normal del av de flesta minnesprocesser.
Psykiatriker har länge studerat mänskliga minnen, och alla håller inte med om Jungs hypoteser. En sak som man dock nästan enhälligt är överens om är att människans förmåga att komma ihåg specifika minnen är mycket större än förmågan att komma ihåg dessa minnens källor. De flesta av tvisterna kring kryptomnesi handlar om hur det tillämpas och huruvida det kan fungera som en ursäkt för att kopiera en annans verk.
Kryptomnesi sker vanligtvis isolerat, med avseende på endast ett enda minne. Att fenomenet existerar är inte lika omtvistat som hur ofta det diagnostiseras och tillämpas på situationer som annars ser mycket ut som plagiat. Tanken att vissa källor selektivt skulle kunna utelämnas från minnet, särskilt när glömningen är fördelaktig för den berörda personen, är fortfarande kontroversiell.
Plagiat, eller framställning av en annans arbete som sitt eget, anses ofta vara en form av bedrägeri. Oavsett hur plagiat bestraffas är det nästan allmänt sett illa mot det. Många anklagade plagiatörer faller tillbaka på kryptomnesi som ett sätt att förklara vad de kallar ”automatiskt skrivande”, en form av oavsiktlig kopiering.
Ett försvar som förlitar sig på kryptomnesi beror på två fakta. Först läste, hörde eller såg plagiatören originalverket en gång. För det andra återkallade han eller hon någon passage eller del av det verket omedvetet, utan att tillskriva det en källa. Plagiatören antog då att tanken var original och framförde den som sådan för allmänheten.
Kryptomnesi kanske kan förklara plagiat, men det befriar vanligtvis inte den anklagade från skuld. I de flesta fall förekommer plagiat oavsett om det inte var avsiktligt. Av denna anledning uppmanas författare, sångare och kreatörer av alla slag att undersöka sina så kallade originaltankar innan de publicerar dem.