Kotor är de ben som utgör ryggraden hos människor och andra ryggradsdjur. Människokroppen har 33 kotor, varav 24 utgör ryggraden. Kotkroppen är den största delen av varje kota. Det är en tjock benstruktur som ger styrka till ryggraden och skydd för ryggmärgen.
Kotkroppen ser ut som en kort cylinder, även om formen varierar något beroende på var den är belägen. Det finns sju halskotor som utgör halsen. Den första halskotan, som kallas atlas, har ingen kotkropp. Den är formad som en benig ring som roterar runt den andra halskotan, kallad axeln, vilket ger nacken förmågan att rotera. Kropparna på de återstående sex halskotorna är mer långsträckta än de i resten av ryggraden.
De 12 bröstkotorna är belägna i mitten och övre delen av ryggen. Detta område av ryggraden är fäst vid bröstkorgen och har väldigt lite rörelse. Kroppen på dessa kotor är kortare än en halskota och tunnare än den som finns i ländryggen.
De fem ländkotorna som finns i nedre delen av ryggen är större och tjockare än de som finns i livmoderhalsen och bröstkorgen. Denna ökade storlek är nödvändig för att klara viktbelastningen och trycket som utövas mot nedre delen av ryggen. Dessa ben är designade för flexion och extension, men inte för rotation. Ländryggen bär huvuddelen av kroppens vikt och är det primära området för ryggsmärtor.
En benring är fäst vid varje kotkropp och när kotorna staplas ihop bildar de en ihålig pelare som ryggmärgen kan passera igenom. Kotkroppen är placerad på utsidan av ryggraden vilket ger extra skydd åt den känsliga sladden. Mellan varje kota finns en mjuk kudde som kallas en mellankotskiva som fungerar som en stötdämpare och skyddar benen från att gnugga mot varandra.
Kotkroppen är en bärande struktur och kan med tiden utveckla en kompressionsfraktur. Detta gäller särskilt för postmenopausala kvinnor eller patienter som lider av osteoporos, ett tillstånd som gör att benen blir tunna eller tappar tätheten. Även om det är mindre vanligt, kan kompressionsfrakturer också uppstå som ett resultat av en traumatisk incident som ett fall. Symtom inkluderar smärta, stickningar i nerver eller klämningar och krökning i ryggraden. Diagnosen bekräftas vanligtvis med röntgen.
En kompressionsfraktur läker vanligtvis på åtta till tio veckor, och behandling innebär i allmänhet smärtkontroll och att åtgärda den underliggande orsaken till frakturen. Om tillståndet är ett resultat av osteoporos är det högst troligt att patienten kommer att drabbas av fler frakturer. I sådana fall tar behandlingen upp förlusten av bentäthet och inkluderar medicinering, kalcium och träning. Om smärtan är svår kan ett kirurgiskt ingrepp som kallas vertebroplastik rekommenderas. Vertebroplastik involverar injektion av cement i kotkroppen för att stabilisera frakturen och öka tätheten av det drabbade området.