Kontextprincipen anger tanken att enskilda ord inte har någon betydelse eller värde om de inte förstås inom ramen för en mening. Begreppet har också kallats Freges princip efter dess uppfinnare, Gottlob Frege, kontextualism och omvänd komposition. Principen är en integrerad del av hur ord och meningar får betydelse, och vilken av de två som är viktigast för att bestämma den.
Idén dök upp första gången i Frege’s Foundations of Arithmetic 1884. I den här boken redogjorde han för sina tre grundläggande principer för filosofisk analys. Dessa principer var att skilja det subjektiva från det objektiva, att aldrig hitta en mening i ett ord utan sammanhang, och att komma ihåg vad som skiljer ett begrepp från ett objekt. Frege skapade kontextprincipen som en reaktion mot atomiseringen av betydelsen som psykologism och kompositionalitet.
Pyskologism är inkluderingen av logik och psykologi i filosofin. Även om denna idé mestadels är av tyskt ursprung, var John Stuart Mill också en viktig förespråkare. Psykologi och sammansättning menar att en menings betydelse förstås utifrån de kombinerade betydelserna av dess enskilda delar. Det betyder att varje ord bidrar med värde till den övergripande betydelsen.
Omvänd komposition eller kontextprincipen har en diametralt motsatt syn: ett ord i sig har ingen verklig betydelse. Dess betydelse erhålls från dess sammanhang i en mening. Detta betyder inte att varje ord varierar i betydelse från mening till mening, men vissa, som ”uppsättning”, gör det.
Frege nämnde bara kontextprincipen vid några få tillfällen i boken och utvecklade aldrig dess innebörd. Det är inte ens säkert om Frege fortsatte att tro på principen eller om han spädde på den eller helt övergav den senare i livet. Vad som är känt är att Ludwig Wittgenstein och Bertrand Russell tog till sig hans idéer och utvecklade dem vidare.
Wittgenstein utvecklade Freges princip genom att dela upp språket i propositioner och propositionella variabler. Förslaget är meningen. Meningen är byggd av en serie variabler eller ord, men det är propositionen som i slutändan bestämmer värdet på varje variabel.
Det finns två versioner av kontextualism i denna princip. I en uppfattning bestäms ett ords betydelse endast från alla dess sammanhang. I den andra kan ett ords betydelse bestämmas utifrån vilket sammanhang som helst. Samma principer tillämpas också på betydelsen av uttryck.
Idén om att helheten bestämmer innebörden av den konstituerande delen gör kontextprincipen till en del av semantisk holism. Semantisk holism är en språklig princip som tror att meningar och ords betydelser härrör från ett vidare sammanhang. Även om detta bredare sammanhang inte är definierat, är det allmänt uppfattat att det betyder hela språket.
Att ta kontextprincipen och semantisk holism som ett nominellt värde skapar ett problem för språkinlärare. Detta beror på att om ett språk ska läras in måste eleven förstå hela språket för att förstå ett ord eller en mening i det. Detta kan vara omöjligt, eftersom språkinlärare bygger kunskap genom att tillägna sig individuella ord och fraser samtidigt som de sakta kommer att förstå helheten.