Konceptprogrammering är en stil av datorprogrammering, även känd som ett programmeringsparadigm, som syftar till att återskapa begreppen i programmerarens sinne så nära som möjligt inom själva programmet. Tanken bakom konceptprogrammering är att varje del av koden ska betyda något och tydligt ska representera vilken åtgärd programmeraren vill att den delen av koden ska utföra. Allt från att behöva en bild på skärmen till att ett felmeddelande ska visas när en händelse inträffar betraktas som ett koncept. Delar av datorkoden som ett semikolon som talar om för en kodrad var den ska sluta är inte begrepp eftersom de bara är till för att hjälpa datorn att fungera och inte representerar idéer från programmerarens sinne.
Paradigmet för konceptprogrammering är inte ett programmeringsspråk i sig. Det är snarare en metod för att utvärdera andra programmeringsspråk för att identifiera deras brister. Slutmålet är att göra det fysiska datorprogrammet så identiskt med programmerarens ursprungliga, abstrakta idé som möjligt.
I konceptprogrammering fokuserar programmeraren på semantik och syntax. Semantik är hur programmet förväntas bete sig och syntax är hur programmeraren föreställer sig att det ska skrivas. Till exempel, i ett Java-program kan koden A+B visa addition mellan A och B. Detta program har bra syntax eftersom det liknar programmerarens ursprungliga koncept för addition. Om emellertid programmet vid körning skapar ett fel när det försöker lägga till A och B, har programmet dålig semantik eftersom det inte ger det förväntade resultatet.
När du skriver kod baserad på konceptprogrammeringstekniker bestämmer programmeraren först vilka koncept som programmet behöver för att fungera. Om programmeraren skapade en virtuell kalkylator, till exempel, skulle hon sannolikt föreställa sig konceptet att kunna addera, subtrahera, multiplicera och dividera. Hon skulle också föreställa sig något sätt att mata in data, som att använda ett tangentbord, och ett sätt att se resultaten på skärmen. Dessa idéer utgör koncepten för programmet. Hon kan också fundera på vilken färg och hur stor räknaren ska vara, men det är inga begrepp eftersom de inte är nödvändiga för att applikationen ska köras.
När programmeraren är klar med att kartlägga sina begrepp, hittar hon det bästa sättet att representera dessa begrepp i datorkoden. Hon försöker skriva ut kod som stämmer överens med hennes idé vad gäller semantik och syntax. Hon kan använda delar av redan existerande kod, som A+B, eller skapa sin egen kod för att bättre representera hennes koncept.
Från och med mitten av 2011 är XL det enda programmeringsspråket som skapats utifrån konceptet programmeringsparadigm. Det syftar till att skapa flexibla programmeringsregler och syntax som matchar hur en programmerare tänker. Det tillåter programmerare att koncentrera sig på vad de vill skapa istället för att oroa sig för icke-konceptobjekt som att avsluta en kodrad med semikolon.