Klubbstolar är kraftigt stoppade stolar med armar och låg rygg, vanligtvis klädda i läder. Den här lättsamma stolen ligger i naturen och har sina rötter i 19-talets engelska gentleman’s clubs, där de utan tvekan fungerade som den ultimata möbeln för umgänge och avkoppling. Klubbstolar frammanar en bild av rökfyllda rum inredda i tungt, maskulint trä och läder som bärs till en behaglig patina. 1920-talet såg ett enormt hopp i populariteten för klubbstolar, vilket började sin utveckling från den överfyllda maskulina engelska versionen till de många olika modeller som finns tillgängliga idag.
På 1920-talet kunde klubbstolar bäst beskrivas som ”de bekväma”, oftast mörka i färgen och gjorda av grisläder, med kuddar täckta av sammet och stoppade med fjädrar, halm eller djurhår. Dekorativa naglar trimmade ofta stolen. Mitten av tjugotalet inledde art déco-eran och designen av klubbstolar tog en mer formell, nedskalad vändning. Användningen av ko- och fårskinn blev allt vanligare och spikar användes mer sällan. Fransmännen gjorde ett stort steg framåt i design av klubbstolar och kom med sin egen mutation, Bauhaus-Wassily-stolen, som bevisade att klubbstolens gamla rykte kunde återuppfinnas till något modernt och sexigt.
Under hela 1940-talet fortsatte klubbstolar att vara en stöttepelare för komfortmöbler. Andra världskriget stoppade tillfälligt stor produktion, men efter kriget kom klubbstolarna tillbaka med revansch. Moderna möbeltillverkningsmaterial gjorde det möjligt att ersätta strå- eller djurhårstoppningen med industriskum. De traditionellt rundade armarna och ryggen blev mer fyrkantiga och tillgängliga i en mängd olika färger. Amerika bidrog till utvecklingen av klubbstolar med Eames Chair på 50-talet, och senast visade designern Philippe Starck att väderbeständig, UV-beständig, rotationsgjuten polypropen kunde ta formen av en gammal favorit.