Företag av olika storlekar har olika datorbehov. Större företag behöver nödvändigtvis använda fler datorer än mindre företag. Stora företag har rutinmässigt stora datorinstallationer, som stordatorer och nätverk. Ett nätverk för ett stort företag har vanligtvis en klient-server-arkitektur, även känd som en tvåskiktsarkitektur. Oavsett vad den heter är den här typen av arkitektur en arbetsfördelning för de datorfunktioner som krävs av ett stort företag.
Under strukturen av klient-server-arkitekturen kommer ett företags datornät att ha en serverdator, som fungerar som ”hjärnan” i organisationen, och en grupp klientdatorer, som vanligtvis kallas arbetsstationer. Serverdelen av denna arkitektur kommer att vara en dator med stor kapacitet, kanske till och med en stordator, med en stor mängd data och funktionalitet lagrad på den. Klientdelarna är mindre datorer som anställda använder för att utföra sina datorbaserade uppgifter.
Servrar innehåller vanligtvis datafiler och applikationer som kan nås över nätverket, av arbetsstationer eller anställdas datorer. En anställd som vill komma åt företagsomfattande datafiler, till exempel, skulle använda sin klientdator för att komma åt datafilerna på servern. Andra anställda kan använda en gemensam åtkomstapplikation genom att komma åt servern via sina klientdatorer.
Denna typ av server kallas en applikationsserver. Den drar full nytta av klient-server-arkitekturen genom att använda servern som en lagringsenhet för applikationer och kräver att klienterna loggar in på servern för att kunna använda dessa applikationer. Exempel på denna typ av tillämpningar är många; bland de mest populära är ordbehandlare, kalkylblad och grafiska designprogram. I varje fall illustrerar användningen av applikationerna klient-server-arkitekturen.
Servern är dock inte bara för lagring. Många nätverk har en klient-server-arkitektur där servern också fungerar som en processorkraftkälla. I det här scenariot är klientdatorerna praktiskt taget ”anslutna” till servern och får sin processorkraft från den. På detta sätt kan en klientdator simulera den större processorkraften hos en server utan att ha den erforderliga processorn lagrad inom dess ram. Här beskriver klient-server-arkitekturen en virtuell sorts kraftverk.