Kinesisk örtmedicin är en del av ett allmänt praktiserat medicinskt system med ursprung i östra Asien som nu är känt som traditionell kinesisk medicin. Detta system behandlar den obalans som man tror finns när en person är sjuk. Kinesisk örtmedicin är en viktig komponent i traditionell kinesisk medicin som försöker återställa denna obalans. Den formulerar botemedel inte bara från örter utan också från mineraler och andra naturligt förekommande organismer, både växter och djur.
Förutom kinesisk örtmedicin förlitar sig traditionell kinesisk medicin på akupunktur och kostterapi samt flera former av massage för att behandla sina patienter. Traditionell kinesisk medicin följer ett begrepp om balans som tros ha sitt ursprung i taoistiska övertygelser. Denna läkarpraktik hävdar att qi, den metafysiska livsenergin, misslyckas med att flöda korrekt när det finns en obalans i det mänskliga systemet. Detta flöde kan ställas in rätt igen genom att justera sin qi.
Utövandet av kinesisk örtmedicin är mest utbredd i östra Asien, främst Kina och Taiwan. Även om det ofta använder delar av växter, använder kinesisk örtmedicin också animaliska och mineraliska ingredienser. De resulterande formuleringarna är vanligtvis ett mix av ingredienser från nyttiga örter, djurdelar och mineraler, vars kombination används för att behandla nästan alla inre åkommor. Medan örter tros ha den största styrkan och effektiviteten vid behandling av den specifika sjukdomen, tros mineraler och djurdelar maximera örtens effekter och ge helande och terapeutiska egenskaper som hjälper till att lindra sjukdomens symptom.
Av de växter som används i kinesisk örtmedicin är kanske ingen mer erkänd än ginseng. Den säljs i många länder långt bortom Asien. Behandlingar som härrör från kinesisk örtmedicin förlitar sig mest på växtens rot, som tros ha adaptogena egenskaper som förbättrar människokroppens motståndskraft, förhindrar trötthet och stress bland andra vanliga åkommor. Det är möjligt att överdosera ginseng, vilket leder till blödningar och ett antal andra biverkningar.
Andra växter som är integrerade i kinesisk örtmedicin inkluderar akonitrot, som innehåller ett försvagande neurotoxin, och strykninträdsfrön, som används för en mängd olika medicinska ändamål såväl som ett skadedjursgift. Kamelia-te tros förlänga ens liv och används också som smärtstillande och stimulerande, medan de som söker ett afrodisiakum försöker bota med kått getogräs. Gojibärsväxten, även känd som vargbär, används ofta i Asien för att behandla ett antal åkommor.
Djurdelar, allt från sjöhästar till mänsklig moderkaka, används på liknande sätt i kinesisk örtmedicin för sina påstådda helande egenskaper. Ormolja, som tros bota ett antal sjukdomar, är en vanlig örtmedicin som är bekant för västvärlden. Impotens och infertilitet tros kunna botas genom att inta torkad mänsklig moderkaka eller tigerpenis.
Hajfenssoppa och noshörningshorn tros också ha läkande egenskaper. Den mest populära djurbaserade ingrediensen är sjöhästen, som används för att behandla nästan alla tillstånd. Bruket att använda djur i kinesisk örtmedicin har väckt kritik från allmänheten på grund av den hotade statusen för vissa av dessa djur.
Mineraler är ett annat viktigt inslag i kinesisk örtmedicin. En populär mineral är kvicksilversulfid, som kallas odödlighetens elixir av vissa örtläkare, som ser frekvent användning som ett lugnande medel. Blyoxid och asbest är två andra viktiga mineraler i kinesisk örtmedicin, som tros ta bort parasitära organismer från kroppen respektive bota impotens. Var och en av dessa mineraler har visat sig vara giftiga.