Karakterisering är en process genom vilken en berättare förmedlar information om en karaktär till berättelsens publik. Detta kan göras på ett antal sätt och tjänar vanligtvis till att låta publiken bättre förstå karaktärerna i berättelsen. Direkt karaktärisering är användningen av beskrivande ord för att direkt beskriva en karaktär för läsaren eller publiken. Detta till skillnad från indirekt karaktärisering, där en författare eller annan berättare använder en karaktärs handlingar, utseende och andra delar för att avslöja information om honom eller henne för publiken.
Som en aspekt av berättande är stark karaktärisering en av de viktigaste aspekterna av en berättelse som en författare kan utveckla. Det finns olika metoder som kan användas för att förmedla information om en karaktär, och metoderna beror ofta på berättarens stil och berättelsens medium. I till exempel film, tv och serietidningar är det ofta lätt att visa mycket information om karaktärer direkt för publiken, eftersom de faktiskt kan se karaktärerna. Berättelser i en textmiljö, som böcker och radio, är något annorlunda eftersom ord måste användas för att uttrycka information om karaktärerna.
Direkt karaktärisering är ett vanligt sätt på vilket en berättare kan avslöja information om en karaktär, även om det i litteraturen ofta ses som det svagaste av de två metoderna. Den direkta metoden använder beskrivande ord, vanligtvis adjektiv, för att vidarebefordra information om en karaktär till läsaren. Exempel på denna typ av karaktärisering inkluderar ”Den nervösa katten”, ”En pratsam tjej” och ”Den överaktiva pojken.” I alla dessa exempel används direkta beskrivningar – ”nervös”, ”pratsam” och ”överaktiv” – för att berätta för läsaren information om karaktären.
Även om denna typ av karaktärisering kan vara effektiv, ses den ofta som en svagare form av berättande, och många författare föredrar att visa detaljer om karaktären för läsaren. Detta kan åstadkommas på olika sätt, vanligtvis med hjälp av karaktärens utseende, handlingar eller ord. En mening som ”Mannen gick snabbt genom rummet, slog ner sin hand på baren och ropade högt på en drink”, är ett exempel på indirekt karaktärisering. I den här meningen kan läsaren tydligt se att mannen är någon som verkar ha bråttom eller åtminstone inte har tid för distraktioner, och kan vara upprörd eller åtminstone är antagonistisk till sin natur. Alla dessa detaljer förmedlas genom beskrivningen av mannens handlingar, inte genom att säga ”Den upprörda mannen hade bråttom och beställde oförskämt en drink.”