Vad är jungiansk litteraturkritik?

Carl Jung, uppfattade det mänskliga sinnet som uppbyggt av ett omedvetet uppdelat i två diskreta delar. Det personliga omedvetna var de känslor som inte kunde nås utan terapi och drömarbete. Det universella omedvetna var en delad uppsättning bilder, kallade arketyper, gemensamma för alla människor. Det universella omedvetna kom till uttryck i konst, litteratur och myt, och den jungianska litteraturkritiken fokuserade specifikt på analys av arketyper i litteratur och skriftlig mytologi.

Målet för alla människor enligt Jung är att uppnå individuation, ett tillstånd där det omedvetna är känt och integrerat i det medvetna sinnet. Litteratur som involverar alla typer av hjältar, men de som främst är manliga, kan analyseras genom denna traditions litterära kritik genom stegen i ”hjältens resa” som leder hjälten mot individuation.

Inte all jungiansk litteraturkritik undersöker alla individuationsprocesser. Två viktiga fokuspunkter är integreringen av anima och den större integrationen av skuggan. Omvänt kan en kritik helt enkelt utvärdera effektiviteten som en speciell arketyp i en roman. När man läser litteratur i jungiansk stil ses den centrala karaktären som verklig, medan de flesta andra karaktärer ses som symboliska representationer av aspekter av hjältens omedvetna jag. En kvinna, till exempel, representerar anima, den feminina sidan av hjältens personlighet. En antagonist representerar skugga.

Det är ibland lättare att förstå jungiansk litteraturkritik i praktiken. Till exempel, i Tolkiens Sagan om ringen, ställs Frodos karaktär tydligt mot hans skuggfigur, Gollum. Gollum representerar alla saker i Frodos omedvetna jag som Frodo inte psykologiskt har erkänt. Allt eftersom romanen fortskrider blir Frodo mer lik Gollum och agerar i slutändan som Gollum skulle göra anspråk på ringen för sig själv. Integrering av skuggan innebär en nedstigning till underjorden, och sådan är Frodos resa till Mordor, en plats där allt har blivit korrupt och representerar skuggdominans. Skuggan måste accepteras annars fortsätter den att styra personligheten.

För att Frodo ska anses vara individuell av en jungiansk litteraturkritiker måste han utnyttja sin skuggas kraft för att uppnå helhet. Detta åstadkoms vackert av Gollums död, där han biter av Frodos finger, och sedan genom sin egen illvilliga glädje vippar på kanten av stupet i Mount Dooms grotta innan han faller i den smälta lavan nedanför, och därmed fullbordar Frodos uppdrag.

Temat för släktskap mellan Frodo och Gollum är anmärkningsvärt konsekvent i romanen eftersom Frodo först gör uppror av, och sedan kommer att tycka synd om Gollum. Frodo behöver honom psykologiskt för att klara sin uppgift. Vidare representerar Frodo individuation genom att lämna Middle Earth för att bo för evigt för alverna på en paradisliknande plats. En helt individuell karaktär hör inte längre hemma i den verkliga världen, eftersom individuation är en livslång process.
Detta är en mycket kortfattad förklaring av jungiansk litteraturkritik på jobbet. Några av de viktigaste forskarna inom detta område inkluderar Joseph Campbell, Emma Jung och Maria Louise von Franz, vars arbete med skugga och anima i sagor är särskilt intressant. Vidare är Emma Jungs utforskning av Graallegenden lika fascinerande.

Andra litteraturkritiker avfärdar den jungianska litteraturkritiken eftersom den placerar en yttre konstruktion på en text, och i princip resulterar i samma slutsatser om och om igen. Det finns säkert en viss sanning i kritiken. Så gott som vad som helst kan läsas på detta sätt, ungefär som man kan använda freudiansk litteraturkritik för att utvärdera texter som människans förtryck av sexuella begär och motsatta drifter mot sex och död.
Det som verkar mest användbart i jungiansk litteraturkritik är dess värde som inspiration för det dagliga livet. Det förstärker Jungs teori att vi alla längtar efter en perfekt kunskap om de omedvetna krafterna som driver oss. Det stöder också tanken att texter från väldigt olika bakgrunder kan sägas uppvisa samma faktorer upprepade gånger. Huruvida detta verkligen representerar ett universellt omedvetet är diskutabelt. De flesta bortser från det universella omedvetna och lutar sig istället mot jungiansk litteraturkritik som ett sätt att förstå människans psykologiska kamp för att övervinna dolda tankar och känslor, en kamp som är gemensam för oss alla.