Termen jaywalking täcker faktiskt en mängd överträdelser av fotgängare, mestadels involverar ett misslyckande att korsa stadens gator vid utsedda korsningar eller övergångsställen. Det kan anses vara ett tjänstefel om en polisman anser att fotgängarens agerande är ett medvetet brott mot en befintlig förordning. I annat fall kan tjänstemannen välja att utfärda en sträng varning för framtida överträdelser. Böterna för en biljett kan vara förvånansvärt höga, liknar förseelser som rör sig mot förare.
Jaywalking kan vara mycket farligt för både fotgängare och förare. Förare kan förvänta sig att andra förare återvänder till sina parkerade fordon, men de kanske inte är beredda på att fotgängare plötsligt korsar gatan mellan de parkerade bilarna. Även om trafikförhållandena är långsamma i en trafikriktning kan en jaywalker hamna i kläm på mitten av gatan när fordon dyker upp i motsatt körfält.
En annan inneboende fara är en plötslig förändring i en fotgängares riktning. Korsningar med övergångsställen är utformade för att tillåta gångtrafik att korsa i sidled, inte diagonalt. Fordonstrafiken flyter fortfarande lagligt i motsatt riktning, men en del fotgängare väljer att korsa diagonalt mot trafiken som en olaglig tidsbesparing. Att korsa gatan mot flödet av trafik eller ändra riktning mitt i strömmen är kanske de mest uppenbara överträdelserna av jaywalking-förordningar.
Ursprunget till begreppet sägs sammanfalla med ankomsten av den ”hästlösa vagnen” runt 20-talets början. Ordet ”jay” hade flera olika konnotationer vid den tiden, men den som tycktes beskriva den farliga metoden bäst antydde en osofistikerad rube. Att korsa gatan på måfå eller ignorera andra fotgängaresregler i en stor stad skulle anses vara typiskt beteende för en outbildad ”nötskrika”. Därför antog många tidiga förordningar denna slangterm för att beskriva själva kränkningen. Även om den hånfulla slangtermen föll i onåd för decennier sedan, fastnade namnet för att beskriva det olämpliga bruket att korsa en gata mellan korsningar.