JavaBeans är återanvändbara programvarukomponenter, eller kodsektioner, för program skrivna på Java®-språket. De är utformade för att tillåta programmerare att skriva ett program en gång och köra det på vilket system som helst. Samma JavaBeans kan användas för att skapa många olika program. För att förbli portabel måste JavaBeans följa vissa programmeringskonventioner.
Programmeringsspråket Java® utvecklades i mitten av 1990-talet av James Goseling på Sun Microsystems. Syntaxen liknar den för programmeringsspråken C och C++. Den skiljer sig från dessa språk eftersom objektmodellen är enklare. Den stora fördelen med Java®-språket är att program skrivna i Java® kan köras på vilket datorsystem som helst utan ändringar i koden.
JavaBeans™ hjälper Java®-program att förbli bärbara. De är i grunden ett antal objekt grupperade så att de kan flyttas som en grupp istället för individuellt. För att uppnå detta följer JavaBeans™ vissa konventioner i namngivning, konstruktion och beteende.
En JavaBean™ måste kunna serialiseras. Detta innebär att den kan konverteras till en sekvens av bitar så att den kan lagras i en fil eller överföras över ett nätverk. Andra namn för denna process är tömning och marshalisering. För att kunna använda JavaBean™ efter det att den har serialiserats måste den rekonstitueras i en process som kallas deserialisering eller uppblåsning.
En annan konvention som används för att skriva JavaBeans™ är den nullära konstruktorn. En konstruktor är en subrutin, eller händelsesekvens, som anropas vid skapandet av ett objekt för att förbereda objektet för användning. Konstruktörer accepterar normalt parametrar för att ställa in variablerna för objektet. En nullär konstruktor accepterar inga parametrar.
För att skydda mot oavsiktliga eller kodskadande ändringar av variabler är variabler i JavaBeans™ inställda på privata. Detta innebär att de endast är tillgängliga för funktioner som är medlemmar i samma klass eller för de som beviljas specifik åtkomst. De kan endast modifieras med en offentlig medlemsfunktion, som tar det nya värdet som en parameter och sedan modifierar den privata variabeln. En liknande subrutin kan returnera värdet på den privata medlemsvariabeln till kodskrivaren. Detta kallas getter- och settermetoden eller mutatormetoden.
JavaBeans™ ska inte förväxlas med applets. Applets är webbaserade miniatyrprogram, medan JavaBeans™ är återanvändbara komponenter som kan sättas ihop för att skapa program. I vissa fall kan applets utformas för att uppfylla liknande funktioner som JavaBeans™.