Interpersonell terapi är en typ av kortvarig psykoterapimodell som bygger på Henry Stack Sullivans arbete och som sedan diskuteras utförligt i flera artiklar och böcker av Gerald Klerman och Myrna Weissman, från 1980-talet till 2000-talet. Dess huvudsakliga syfte är att behandla tillstånd som olösta depressioner. Det kan också anpassas för användning med personer som har tillstånd som anorexi eller bulimi, olöst sorg, bipolär sjukdom, förlossningsdepression eller andra tillstånd.
Huvudmålen med interpersonell terapi är att ingripa när en person är mitt i krisen och utvärdera situationer och relationer, vilket kan bidra till fler kriser. Den initiala depressionen eller andra känslor beskrivs i detalj. Sedan tar terapeuten en något lärorik roll i att hjälpa klienterna att förstå på vilka sätt de upprätthåller sin känslomässiga oro genom sitt beteende och sina relationer.
Det tenderar att antas att klienter behöver sörja och även att de har placerat sig i en roll där de är den ”sjuke personen”. Klienten måste byta denna roll och övergå till en ny, vilket kommer att kräva en ny kompetensuppsättning. Även om den bygger på psykoanalys, är terapeuten mycket involverad i denna process.
Hur lång tid interpersonell terapi tar kan variera. Många människor arbetar i några månader och när de väl har återhämtat sig från det omedelbara problemet avbryter de behandlingen. Ändå finns det en längre form av interpersonell terapi, som kan vara till hjälp för många människor i svår nöd. Denna blankett innebär att klienterna kommer att fortsätta arbeta med återfallsprevention genom att fortsätta undersöka hur de fungerar i relation till andra.
Det finns några potentiella fördelar med tillvägagångssätt inom interpersonell terapi. Den är kort, och till skillnad från kognitiv beteendeterapi (KBT), som också kan användas för många av dessa tillstånd, har den inte mycket läxor. KBT har visat sig vara extremt användbart men det kan vara svårt att anpassa sig till tonåringar på grund av mängden läxor det kräver. Liksom många terapier är interpersonell terapi fullt stödjande av medicinering för att också hjälpa till att minska symtomen.
En nackdel med denna metod är att många människor inte är helt utbildade i hur man använder den. Det finns inte än många skolor som lär ut det, vilket innebär att terapeuter som försöker det kanske bara gör det genom att ha läst Klerman och Weissmans arbete. Detta kanske inte ger dem tillräckligt med tid att öva på det. Men med en skicklig terapeut som är utbildad kan metoden vara effektiv och tas väl emot av många i det terapeutiska samhället.