Interleukin-2 är ett cytokin, ett specialiserat protein som tillverkas i kroppen av vita blodkroppar som kallas T-celler, även kända som CD4-celler. Som ett interleukin fungerar det som en signalmolekyl för immunsystemet som förmedlar information från cell till cell. Syntesen av interleukin-2 stimuleras av närvaron av en infektion. Dess verkningsmekanism är att stödja immunsystemet genom att fungera som en immunmodulator. Detta uppnås genom att öka produktionen och antalet CD4-celler för att bekämpa infektionen.
Som man kan förvänta sig kan ett lågt antal CD4-celler indikera att sjukdomen börjar. Invaderande virala molekyler, eller antigener, attackerar och tränger igenom dessa celler genom deras membran. Antigenerna förökar sig sedan med målet att replikera och sprida viruset till andra celler. Ett friskt immunsystem svarar genom att först upptäcka de invaderande mikroberna genom antigenreceptorer som finns på ytan av lymfocyter. När antigener binder till receptorställen utlöses produktionen och frisättningen av interleukin-2. Men om immuniteten är nedsatt kan denna process hämmas.
I USA har Food and Drug Administration godkänt användningen av interleukin-2 för att behandla vissa cancerformer; såsom melanom, lymfom och njurcancer. Dessutom kan interleukin-2-terapi vara fördelaktigt vid behandling av vissa kroniska virusinfektioner. Emellertid är dess användning vid behandling av humant immunbristvirus (HIV) problematisk och ännu inte godkänd. Detta beror främst på det faktum att om inte antiretrovirala läkemedel ges som en kontrollfaktor, kan interleukin-2-terapi driva HIV-viral replikation med upp till sex gånger den nivå den var före behandlingen.
Interleukin-2 måste administreras intravenöst eftersom det är ett protein som annars skulle smältas om det tas genom munnen. Oftast ges det som subkutana injektioner, två gånger om dagen med fem dagars intervall. Ibland administreras dock interleukin-2 med bolusmetoden, vilket innebär att dosen ges genom kontinuerlig intravenös terapi (IV) under loppet av några timmar.
Alla är inte kandidater för interleukin-2-terapi. Till exempel kommer de som tar immunsuppressiva läkemedel, såsom kortison eller prednison, sannolikt inte att uppleva någon nytta av interleukin-2-behandling. Dessutom kan behandling med interleukin-2 förvärra vissa immunsjukdomar, såsom diabetes. Andra faktorer som kan utesluta interleukin-2-behandling för vissa individer är en minskning av neutrofilproduktionen och sköldkörtelfunktionen.
Interleukin-2-behandling medför också olika biverkningar, varför patienter som får höga doser vanligtvis läggs in och övervakas på sjukhus. Vanliga biverkningar inkluderar illamående, trötthet, förvirring, depression, irritabilitet och sömnlöshet. Kapillärläckagesyndrom kan förekomma vid injektionsställen, vilket kan främja vätskeretention, svullnad, viktökning och lågt blodtryck. Högdos interleukin-2-terapi kan också orsaka takykardi (snabb hjärtslag) och påverka funktionen hos levern, lungorna eller njurarna.
Interleukin-2 är tillgängligt som det generiska läkemedlet Aldesleukin, eller under handelsnamnet Proleukin. Behörighet för interleukin-2-terapi bestäms av en läkare efter en genomgång av alla befintliga medicinska tillstånd och aktuella behandlingar. Om kvalificerad, är regelbundna kontroller nödvändiga för att övervaka och hantera eventuella biverkningar som kan utvecklas.