Industriell tillämplighet är en term från immateriella rättigheter som syftar på ett av de krav som en uppfinning måste uppfylla för att vara berättigad att få patent från Europeiska patentverket (EPO). För att uppfylla detta krav måste en uppfinning vara användbar i en industri. Det är viktigt att notera att ordet industri här inte används i sin snäva betydelse för att endast hänvisa till tillverkning eller tunga maskiner, utan i en vidare mening som omfattar alla slags produktiv ansträngning. En uppfinning sägs alltså också ha industriell tillämpbarhet om den är användbar inom områden som handel, jordbruk eller gruvdrift.
European Patent Office är en gren av European Patent Organization (EPOrg), en internationell organisation som ansvarar för att bevilja patent och övervaka patentlagstiftningen i undertecknande länder. Nästan alla existerande länder i Europa är antingen medlemsländer i organisationen eller förlängningsstater, som inte är medlemmar men som har undertecknat avtal som erkänner giltigheten av patent utfärdade av EPO. Det liknar användbarhet, ett av kraven för att uppfinning ska vara patenterbar i USA, men inte identisk. Följaktligen är vissa uppfinningar patenterbara i USA men inte i EPOrg-stater.
Kravet på att en patenterad uppfinning ska ha industriell tillämplighet kommer från artikel 57 i den europeiska patentkonventionen (EPC), fördraget som skapade EPOrg 1973. Konventionen specificerar även områden där uppfinningar inte är berättigade till patent. Dessa inkluderar teorier och upptäckter inom naturvetenskap och matematik, specifika sätt att presentera information och regler eller metoder för att utföra aktiviteter som spel, affärspraxis och mentala processer. Det utesluter också konst eller estetisk design och program för datorer från patenterbarhet.
Detta följs av kvalificeringen att dessa begränsningar endast gäller försök att patentera uppfinningar inom dessa områden som sådana. Den exakta tolkningen av denna del av konventionen har varit en stor källa till kontroverser, men det tillvägagångssätt som vanligtvis används av EPO är att även om nya utvecklingar inom områdena ovan inte är patenterbara, uppfinningar baserade på att använda dem för att skapa en användbar teknisk effekt i ett nytt sätt. Detta kan inkludera datorprogramvara. Till exempel är matematiska eller beslutsfattande algoritmer inte i sig patenterbara, men ett datorprogram som använder dem för att få en dator eller annan maskin att fungera mer effektivt är det.
Detta är ett område där standarden för industriell tillämplighet kan avvika avsevärt från den allmännyttiga standarden som används i USA. Till exempel i USA är affärsmetoder kvalificerade för patent. Exakt vilka affärsmetoder som uppfyller alla patenterbarhetskrav är dock en fråga om intensiv kontrovers, och USA:s regering avslår patentansökningar för affärsmetoder mycket oftare än ansökningar om mer konventionella uppfinningar.
Detta får betydande konsekvenser för mjukvarupatent. Enligt standarden för industriell tillämplighet som används av EPO är programvara patenterbar endast om den har en direkt teknisk tillämpning. I USA och andra jurisdiktioner som använder verktygsstandarden, å andra sidan, är affärs- och administrativ programvara också berättigad till patent. Programvarupatent är därför svårare att ta emot och mycket mindre vanliga i EPOrgs medlemsländer.