Zinkplätering är en av ett antal pläteringsprocesser som använder elektrisk ström för att binda materialet som ska pläteras – vanligtvis en metall som zink, krom eller guld – till ett arbetsstycke. Noggrann förberedelse och strikt iakttagande av säkerhetsprocedurer är gemensamma för alla galvaniseringsprocesser, eftersom kemikalierna är både giftiga och frätande. Ändå involverar zinkplätering mindre farliga kemikalier än de flesta andra former av plätering och görs framgångsrikt i små butiker och till och med metallaffärer för hemmet.
En av de vanligaste användningsområdena för zinkplätering är att ge ett hållbart och billigt rostskydd för stål. Ett alternativ till förzinkning är galvanisering, vilket innebär att man doppa hett stål i ett bad av flytande zink. Ett stycke som har galvaniserats med zink kommer ofta att ha en ”spangled” yta eftersom zinken kristalliserar när den svalnar. Varmförzinkning, som det kallas, kräver speciella ugnar, kar och rum för processen, som i allmänhet överträffar kapaciteten hos många små butiker. En ytterligare faktor är att ångorna som avges av smält zink är giftiga. Elektroplätering är alltså ett mycket mer ekonomiskt sätt att plätera zink på ett arbetsstycke. Ändå, eftersom varmförzinkning applicerar ett mycket tjockare lager av zink på en arbetsyta – cirka 50 mikron till galvaniseringens 3 till 15 mikron – om korrosion är ett stort problem, är varmförzinkning ett bättre val.
Även små butiker kan galvanisera zink på arbetsstycken, såsom fästelement som spikar, muttrar och bultar, såväl som annan hårdvara som gångjärn. Förzinkning används även för andra delar, både för att ge rostskydd och även för att förbättra utseendet. Korrekt applicerad kan zinkplätering poleras till en finish nästan lika slät och glänsande som krom. Det första steget i processen, som med alla pläteringsjobb, är att rengöra arbetsstycket noggrant. Detta är en tvåstegsprocess, som börjar med ett alkaliskt rengöringsmedelsbad, följt av ”betning” i ett surt bad. Biten kan sköljas med vatten efteråt, men inte vidröras med bara händer; all kontaminering överhuvudtaget, även mikroskopisk, kan störa pläteringsprocessen.
Efter att arbetsstycket har rengjorts ansluts det till den negativa polen på en elektrisk källa, vanligtvis med koppartråd, och hängs upp i ett uppvärmt och omrört elektrolytbad. Zinken kan lösas i badet i form av zinksalter, eller så kan fasta zinkplattor fästas på den positiva polen på samma elkälla. I båda fallen utlöser start av en elektrisk ström ett svar i zinken så att det attraheras av det negativt laddade arbetsstycket – katoden. Zinkatomer kommer att migrera genom badet till arbetsstycket och binda till det. Processen kräver att cirka 100 milliampere per kvadrattum (6.4516 kvadratcentimeter) av arbetsstycket pläteras, och efter cirka en timme bör det resultera i en platta med cirka 3 mikron tjocklek. En starkare ström kommer att påskynda pläteringsprocessen, men ytan blir inte alls lika slät och kommer att kräva betydande polering.
Det är svårt att plätera metaller till en enhetlig tjocklek av zink, och formen på det stycke som pläteras bidrar till den svårigheten. Sprickor och spår i arbetsstycket kommer inte att utvecklas lika tjocka som exponerade ytor och kanter. Således använder många plattare flera anoder och placerar dem i elektrolytbadet för att rikta in sig på problemområdena. Vissa jobb kan kräva en kombinationsplatta, till exempel nickel-zink. Ett sätt att åstadkomma detta är att koppla två anoder till den positiva polen, en av zink och en av nickel. Plattan på arbetsstycket kommer att vara en kombination av nickel och zink.
När pläteringsprocessen har avslutats kan arbetsstycket tas ur badet och sköljas. Hårdvara, såsom fästelement, gångjärn eller VVS-komponenter, är vanligtvis tillgängliga för omedelbar användning. Arbetsstycken som biltrim, som kräver en mycket glänsande finish, kan kräva polering och polering innan de kan användas för slutgiltigt bruk.