Immunfarmakologi är skärningspunkten mellan immunologi och farmakologi. Denna forsknings- och medicinska specialitet fokuserar på läkemedel som påverkar immunsystemet, oavsett om det ska undertryckas, aktiveras eller manipuleras på något sätt. De mest välkända immunfarmakologiska medlen inkluderar läkemedel mot avstötning och vacciner.
Grunden för immunfarmakologi är själva immunsystemet, ett mycket mångsidigt och komplext system som omfattar en mycket lång lista av celler, hormoner och andra kemiska signalmolekyler. Immunsystemet kan kategoriseras på ett antal olika sätt, inklusive det medfödda och adaptiva, det passiva och aktiva, och det cellulära och antikroppssvaret. Alla dessa olika kategorier kan riktas mot immunfarmakologi för att producera nya behandlingar och mediciner för att hjälpa till att behandla sjukdomar, eller helt enkelt för att öka den vetenskapliga kunskapen inom området.
Det finns två allmänna klasser av immunterapeutiska läkemedel. De som stimulerar eller aktiverar immunförsvaret kallas immunstimulerande medel, medan de som dämpar immunförsvaret är immunsuppressiva. Varje klass av läkemedel är användbar i vissa specifika situationer och immunsjukdomar.
Immunstimulerande medel är läkemedel som kan användas för att stimulera immunförsvaret. Förutom själva drogerna är flera vitaminer, mineraler och andra kemikalier kända för att öka immunsystemets effektivitet. Medan immunsuppressiva läkemedel har studerats mer omfattande än immunstimulerande medel, har denna senare klass av terapeutiska medel hittills visat sig lovande vid behandling av primära immunbrister och cancer, såväl som HIV och AIDS. Vacciner och adjuvans klassas också som immunstimulerande medel.
En annan del av immunfarmakologin handlar om immunsuppressiva läkemedel. Dessa används för att undertrycka immunsystemet för att förhindra avstötning av transplanterade organ och för att behandla autoimmuna sjukdomar som reumatoid artrit och lupus. I båda fallen orsakar själva immunförsvaret skador på kroppen och måste aktivt dämpas med hjälp av läkemedel för att förhindra ytterligare skador. Nya behandlingar är ständigt under utvärdering på grund av biverkningar av sådana läkemedel. Immunsuppressiva medel är inte specifika, vilket innebär att all immunsystemaktivitet dämpas, och en person som tar sådana läkemedel görs extremt sårbar för alla typer av infektioner.
Immunfarmakologisk forskning är inte bara begränsad till upptäckten av nya läkemedel. Forskning ägnas också åt att undersöka hur immunförsvaret fungerar i syfte att upptäcka nya läkemedelsmål. Till exempel kan forskning som undersöker kemiska signalmekanismer mellan immunceller tillhandahålla ett eller flera terapeutiska mål för behandling som interfererar med kemiska signaler mellan specifika typer av immunceller.