ICSI är en akronym för ”intracytoplasmatisk spermieinjektion”, vilket är en medicinsk teknik som involverar direkt injektion av en enda spermie i ett kvinnligt ägg eller oocyt. Denna procedur är ett exempel på provrörsbefruktning (IVF), som är en process som involverar befruktning utanför livmodern. Termen ”in vitro” är latin för ”inom glas”, vilket beskriver de glaslaboratorieinstrument som används, såsom provrör och petriskål. När det gäller ICSI används ett mätglasrör som kallas pipett.
Hela proceduren utförs under ett mikroskop. En pipett håller och stabiliserar oocyten från ena änden. Samtidigt används en annan pipett – en specialiserad, sprutliknande form av instrumentet gjord av tunt och ihåligt glas – för att skära av svansen på en enda sperma för att hindra den från att röra sig och sedan samla upp den. Pipettens nål förs in från dess andra ände för att frigöra den immobiliserade spermien i äggets cytoplasma, som är den vätskeregion som innehåller allt cellens innehåll förutom kärnan.
Efter att nålen har tagits bort placeras ägget i cellkultur. Fertilitetsspecialisten som utför denna procedur väntar vanligtvis i cirka 24 timmar för att kontrollera om befruktningen lyckats eller avsaknaden av sådan. Om befruktningen lyckas överförs det resulterande embryot till livmodern eller livmodern. Läkaren följer vanligtvis upp ICSI genom att kontrollera implantation och graviditet via blodprov eller ultraljudsteknik.
ICSI:s framgång och misslyckande beror på vissa faktorer. Fertilitetsspecialister kan kontrollera DNA-skador genom att använda en teknik som kallas enkelcellsgelelektroforesanalys eller kometanalys. Ju äldre den kvinnliga patienten är eller ju lägre den manliga personens spermakvalitet, desto mindre framgångsrik tenderar ISCI att vara.
Den italienske läkaren Gianpiero D. Palermo är krediterad för att ha utvecklat ICSI 1991. Han kom på proceduren vid avdelningen Centre for Reproductive Medicine i Belgiens Vrije Universiteit Brussel. Sedan dess har ICSI använts i fall då den manliga patienten har infertilitetsproblem. Förfarandet har även använts när spermierna har svårt att komma in i oocyten.
ICSI har, trots sin presentation och popularitet som en form av infertilitetsbehandling, också sin del av kritiker. En rapport från den gemensamma medicinska kommittén 2006 hyllade det övergripande syftet med ICSI, men noterade att det kan öka risken för genetiska avvikelser hos barn som föds som ett resultat av denna process. Två år senare fördömde den romersk-katolska kyrkan ICSI eftersom det innebär ackreditering av barnafödande till tekniska snarare än naturliga krafter.