Icke-levererbara terminer är en typ av terminskontrakt. De involverar i praktiken två sidor som gör en imaginär affär, vanligtvis på valutaväxlingar. På det datum som denna imaginära affär skulle ha slutförts kommer den ena sidan att betala den andra ett verkligt belopp baserat på vad resultatet av den imaginära affären skulle ha visat sig vara. Att använda den här tekniken innebär att de två sidorna inte behöver ha lika mycket pengar i en affär. Det kan också användas där det är olagligt att genomföra affären i sin helhet.
Ett terminskontrakt i detta sammanhang är i själva verket en satsning på framtida prisrörelser, såsom utländska valutor. Namnet ”icke-levererbara forwards” kommer från det faktum att ingendera sidan ”levererar” föremålen i hjärtat av den imaginära, eller ”imaginära” affären. Istället betalar eller tar de bara emot vinsten som en sida skulle ha gjort från affären.
För att ge ett exempel på icke-levererbara terminer, kan ett avtal baseras på ett fiktivt avtal som involverar växelkursen mellan den amerikanska dollarn och den japanska yenen. Överenskommelsen kan vara att den ena sidan kommer att gå med på att köpa hundra miljoner yen om sex månader och betala i dollar till en kurs som överenskommits nu. Om sex månader, när affären slutförs, kan växelkursen ha ändrats till dess fördel. Företaget som gick med på att köpa yenen kan omedelbart sälja yenen och få tillbaka mer dollar än det just har betalat för dem. Alternativt kan växelkursen ha rört sig i den andra riktningen, vilket betyder att yenen nu är värd mindre än företaget betalade för dem.
En uppenbar nackdel med den här affären är att de två sidorna behöver ha en stor summa kontanter till hands för att slutföra affären, även om de när den väl är genomförd sannolikt bara kommer att vara upp eller ner med en liten andel. Med icke-levererbara forwards simuleras affären för att undvika detta problem. Vilken sida som än skulle ha förlorat i affären betalar ett belopp till den ”vinnande” sidan så att det slutliga ekonomiska resultatet blir detsamma.
I det angivna exemplet skulle de två sidorna aldrig byta ut de hundra miljoner yen. Istället skulle de komma överens om detta belopp, den teoretiska huvudmannen, som grunden för affären. De skulle också komma överens om växelkursen som de kommer att använda för att reglera affären, känd som den kontrakterade NDF-kursen. Den dag affären avslutas kommer de att jämföra denna kurs med den verkliga rådande marknadsräntan, känd som avistakursen. Skillnaden mellan dessa två kurser multipliceras sedan med den teoretiska huvudstolen för att räkna ut hur mycket ”förloraren” måste betala för att lösa affären.