Hydraulisk sprickbildning är en metod som används för att bryta olje- och gashaltiga bergformationer och skapa passager för bränslet att strömma från berget till en producerande brunn. Detta åstadkoms genom att använda hydrauliskt tryck för att injicera en vätska som innehåller sand eller något annat slipande material i berget med tillräcklig kraft för att orsaka sprickor. Tekniken används för att stimulera flödet av olja eller gas i nya brunnar och för att återuppliva produktionen i brunnar som ansetts vara utarmade.
Processen för hydraulisk sprickning utvecklades 1903, men det tog över fyrtio år innan tekniken först användes kommersiellt 1948. Majoriteten av producerande brunnar i USA och över hela världen använder hydraulisk sprickning, inklusive brunnar i länder som Mexiko, Brasilien, Frankrike, Storbritannien, Columbia, Argentina, Rumänien, Venezuela, Indonesien och Ryssland. Sprickbildning anses vara en värdefull mekanism för att öka inhemsk energiproduktion genom att göra tidigare oåtkomliga reserver tillgängliga.
Hydraulisk sprickbildning är också en nyckel för att göra utveckling av skifferolja ekonomiskt genomförbar. Gasproducenter hävdar att majoriteten av skifferreserverna i USA finns i bergarter som inte går att komma åt utan att spricka. Skiffer är sedimentär bergart gjord av komprimerad lera, silt och organiskt växtmaterial. Denna sten är inte genomsläpplig, vilket betyder att den inte tillåter vätskor att passera igenom, så att utvinna gas från skiffer kräver sprickbildning.
Hydraulisk sprickbildning innebär att en vätska pumpas genom en brunn in i en underjordisk bergformation med tillräckligt tryck för att orsaka sprickor i berget. Det vanligaste flytande medlet är vatten, men i vissa fall kan dieselbränsle, råolja, utspädd saltsyra eller fotogen användas. Vattnet blandas med lite kemikalier och guar, ett naturligt ämne gjord av bönor, vilket ger vattnet en gelliknande konsistens. Vattenblandningen är i första hand ett tillförselsystem för ett stödmedel, vanligtvis ett granulärt ämne som sand eller aluminiumpellets, som håller sprickan öppen efter att vattnet har dragits tillbaka.
Hydrauliskt tryck används för att pumpa vattenblandningen genom ett borrrör eller rör och in i berget. Efter att vattnet har skapat flera sprickor i bergformationen släpps trycket och vattnet dras in i brunnen. Sprickorna börjar stängas, men ”stöds” upp av sanden eller annat stödmedel, vilket gör att gasen eller oljan kan strömma mot brunnen. Brunnshöljen och cement installeras som en del av processen för att förhindra att vätskor läcker ut från brunnen till grundvattenytan.
Små spår av vätskeblandningen finns kvar i berget och förekomsten av giftiga kemikalier i blandningen har varit en anledning till miljöoro. Tekniska framsteg görs ständigt för att förhindra eventuellt läckage av inneslutningar till grundvattenytan. I USA har Environmental Protection Agency (EPA), Ground Water Protection Council (GUPC) och Interstate Oil and Gas Compact Commission (IOGCC) alla genomfört tester för att fastställa miljöpåverkan från hydraulisk sprickbildning. Tester utförda av EPA har inkluderat grunda brunnar som med största sannolikhet utgör ett hot mot grundvattnet. I samtliga fall har testerna inte kunnat upptäcka någon negativ miljöpåverkan.