Hospicerörelsen främjar vård av döende patienter, med fokus på att ge tröst och värdighet. Vård i livets slutskede enligt hospicemodellen övergår från att behandla sjukdomen med åtgärder avsedda att vara botande eller kontrollerande till att behandla patienten. Det kan utföras hemma, på en specialiserad hospice eller i en annan miljö som ett sjukhus. Medlemmar av rörelsen kan gå med i professionella organisationer, delta i och publicera forskning och främja standarder för vård för terminalt sjuka patienter för att säkerställa att hospicevård tillhandahålls konsekvent och på lämpligt sätt.
Den brittiska läkaren Cicely Saunders tillskrivs ofta födelsen av den moderna hospicerörelsen. Hon arbetade på 1960-talet med döende patienter och identifierade problem som var specifika för människor som var obotligt sjuka. Dessa inkluderade inte bara fysisk smärta och obehag, utan känslomässig och andlig smärta och ångest. Hon förespråkade en vårdmodell för att ta itu med dessa, som ger total komfort till patienten samtidigt som hon hjälper människor att behålla sin värdighet.
Internationellt började hospicerörelsen spridas på 1960-talet och forskare deltog i en mängd olika aktiviteter för att utforska behoven hos döende patienter. Dessa studier informerade riktningen för hospicevård, där leverantörer kan erbjuda smärtbehandling, massage och annan fysisk beröring för känslomässig komfort och andlig rådgivning. Behandlingen är skräddarsydd efter individens behov, och medan mediciner kan användas för att lindra obehag orsakade av tillstånd, är målet inte att bota eller kontrollera dem.
Några medlemmar av hospicerörelsen har varit involverade i främjandet av standarder. Dessa inkluderar definitioner för att tydligt bestämma vem som ska ha kvalitet för vård i livets slutskede och vem som ska få konventionell medicinsk behandling. Patienter med tillstånd som kan behandlas kanske inte är bra kandidater, och patienter som börjar förbättras medan de är på hospice kan överföras för att få mer lämplig behandling. Målet är att undvika situationer där patienter kan undvika nödvändig vård eftersom de behandlas som hospicepatienter när de annars skulle kunna svara på behandlingen.
Dessa standarder inkluderar också etiska rutiner för medlemmar av hospicerörelsen, såsom vägledning om att arbeta med patienter och familjer. Människor kan arbeta med patienter från olika religiösa och personliga bakgrunder och behöver kunna ge vård i en icke-dömande och säker miljö. På 1980-talet blev hospicerörelsen särskilt viktig för patienter med tidigt förvärvat immunbristsyndrom (AIDS) på dedikerade avdelningar och i sina egna hem. Vård under en hospicemodell gav dessa patienter medkännande behandling från vänner, sjuksköterskor och frivilliga.