Nästan allt kalcium som kommer in i kroppen används vanligtvis för att stärka tänder och ben eller absorberas av blodet. När balansen mellan kalcium och andra kemikalier i kroppen är avstängd, kan kalcium deponeras någon annanstans i kroppen. I det medicinska tillståndet som kallas hjärnförkalkning absorberas inte kalcium som det brukar, utan deponeras snarare i hjärnan. Diagnos av detta tillstånd kan göras med en mängd olika procedurer inklusive röntgenstrålar, datoraxiell tomografi (CT- eller CAT-skanning) eller magnetisk resonanstomografi (MRT).
Hjärnförkalkning kan utlösas av en mängd olika medicinska problem. Det kan vara förknippat med stroke eller hjärnskada, eller det kan förekomma i tumörer i hjärnan. Hypoparatyreos, där nivåerna av bisköldkörtelhormon i kroppen är onormalt låga, kan också associeras med förkalkning.
Symtom på förkalkning i hjärnan kan eller inte kan förekomma hos en viss person som upplever det. De beror på mängden förkalkning samt var kalcium deponeras i hjärnan. Fahrs syndrom, ett ärftligt tillstånd, är en vanlig manifestation av förkalkning i hjärnan där kalcium deponeras i hjärnbarken och basalganglierna. Hjärnbarken spelar en roll i medvetande, minne, medvetenhet och andra funktioner medan de basala ganglierna hjälper till med motorisk kontroll och ögonrörelser bland andra funktioner.
Följaktligen kan symtom på hjärnförkalkning innefatta problem med någon av dessa funktioner. Neuropsykiatriska symtom sträcker sig från milda, såsom felaktigt minne eller försämrad koncentrationsförmåga, till mer extrema, såsom demens eller psykos. Dessa typer av symtom är ofta de första som upptäcks innan diagnosen ställs. Huvudvärk, svindel, kramper och problem med rörelse och koordination är också vanliga.
Även om ålder inte på ett tillförlitligt sätt förutsäger mängden hjärnförkalkning eller dess inverkan på neurologisk funktion, diagnostiseras Fahrs syndrom vanligtvis hos patienter i 40- och 50-årsåldern. Det finns varken ett botemedel mot Fahrs syndrom eller ett standardbehandlingsprotokoll på grund av det breda utbudet av möjliga symtom. Förutsägelser om det sannolika resultatet av sjukdomen är svåra att göra och varierar stort från patient till patient.
En behandlingskur för en patient utvecklas i allmänhet utifrån dennes specifika symtom. Läkemedelsterapi kan förskrivas för symtom som ångest, depression, tvångsmässigt beteende och psykiska störningar. Antiepileptika kan ordineras för att kontrollera förekomsten av anfall. Patienter schemaläggs i allmänhet minst en gång per år för fortlöpande bedömning av sina symtom och granskning av och uppdateringar av sina behandlingsplaner.