Gramm-Leach-Bliley Act, ibland kallad GLB och även känd som Financial Services Modernization Act, antogs av USA:s kongress 1999. Den gjorde det möjligt för olika finansiella företag – banker, försäkrings- och värdepappersföretag – att gå samman med en en annan så att kunder kan utföra många olika transaktioner under samma finansiella tjänst. Detta ogiltigförklarade många av bestämmelserna i Glass-Steagall Act från 1933, som förbjöd sådana finansiella företag med flera nivåer. Lagen införde också nya policyer för förebyggande av dataförlust samt andra bestämmelser för att säkerställa att kunders privata information hanteras säkert och rättvist.
Gramm-Leach-Bliley Act ändrade sättet att sprida privat konsumentinformation till alla finansiella företag. Före dådet var det strängt olagligt för en bank att dela privat information med ett värdepappersbolag, än mindre kombinera verksamheten med dem. I linje med det kunde finansiella företag inte heller sälja privat finansiell information till andra finansiella tjänster. Detta säkerställde att konsumenternas register och personuppgifter inte användes på något sätt som kunde tillåta företag att orättvist vinst på konsumentens bekostnad.
Enligt Gramm-Leach-Bliley Act skapades dock kanaler för att konsumentinformation lagligt skulle kunna överföras från en finansavdelning till en annan. För att säkerställa att det fortfarande fanns konsumentskydd skrevs bestämmelser in i lagen för att reglera det friare flödet av konsumentinformation bland finansiella tjänster som hade slagit samman. Lagen föreskrev att företag måste lagra privat information på ett säkert sätt, att konsumenten ska vara väl underrättad om hur deras information kan delas och att konsumenter ges möjlighet att avstå från att dela oseriös information.
Före Gramm-Leach-Bliley Act såg Glass-Steagall Act också till att större delen av en konsuments ekonomiska liv var snyggt uppdelat i olika finansiella sektorer. Det gjorde att man inte kunde säg köpa aktier och dra ett bolån på samma bank. Det ändrades 1999 med Gramm-Leach-Bliley Act, och snart slog många företag samman finansiella tjänster. Till exempel, Citicorp, en affärsbank, och Travelers Group, ett försäkringsbolag, gick samman för att göra Citigroup. Företag som Citigroup började erbjuda kommersiella bank-, försäkrings- och värdepapperstjänster till konsumenter.
Att kunna bedriva flera finansiella tjänster på samma företag har teoretiska fördelar både för konsumenten och företaget. För konsumenten gör det hanteringen av ett sparkonto, investeringskonto och försäkringstransaktioner mer strömlinjeformade och därför enklare. För det finansiella företaget ger det en bredare ekonomisk stabilitet; samma företag kan tjäna pengar i en ekonomi där fler sparar samt göra vinst i en ekonomi där fler köper värdepapper och andra investeringar.
Vissa kritiker hävdar att Gramm-Leach-Bliley Act var en av de skyldiga i USA:s ekonomiska kollaps 2007 och 2008. Den ekonomiska kollapsen resulterade till stor del från avreglering och enkel utlåningspolitik, som gjorde det möjligt för värdepapper och bolån att säljas till personer under gynnsamma omständigheter. Kritiker hävdar att handlingen spelade in i den avregleringskulturen, vilket gjorde det lättare för företag att byta värdepapper som i slutändan skadar ekonomin. Andra menar dock att sådana argument är oväsentliga och att de metoder som ledde till den ekonomiska kollapsen var ett resultat av affärer som inte påverkades av Gramm-Leach-Bliley Act.