Personifiering i poesi är processen att ge mänskliga egenskaper eller egenskaper till ett icke-mänskligt föremål eller idé. Poesiformen innebär i allmänhet att man använder bildspråk – det vill säga ord och fraser med en annan betydelse än standarddefinitionen – för att förmedla en idé eller känsla. Att använda personifiering i dikter hjälper läsaren att utveckla en koppling mellan ett avlägset objekt eller idé och känna empati eller sympati för den idén eller objektet. Poeter använder ofta personifiering för att hjälpa läsaren att relatera till begreppet som presenteras, och för att ge en mer fullständig förståelse av ett begrepp som är svårt att förstå.
Ett exempel på personifiering kan innebära att ge mänskliga egenskaper till ett träd, som är livlöst. Denna personifiering i poesi kan lyda ungefär så här:
”Livets träd kan le mot oss alla.”
Den här raden är skriven i jambisk pentameter, vilket är en typ av lyrisk mätare som mycket ofta används i poesi. De flesta poesi är faktiskt skriven i någon form av meter och ofta med rim, även om vissa dikter inte begränsas av dessa tekniker. I exemplet ovan används personifiering i poesi genom att ge trädet en mänsklig egenskap: trädet ler. I verkligheten kan naturligtvis inte ett träd le eftersom det inte har några läppar eller mun, men i det här fallet kan trädet le i bildlig mening: det kan skapa lycka eller åtminstone liv i allt, enligt denna linje .
Personifiering i poesi kan också hänföras till mer eteriska eller immateriella begrepp. Ett exempel kan vara följande:
”Min rädsla nådde ut och berörde mitt hjärta.”
Återigen har denna diktlinje en specifik meter, och den innehåller ett exempel på personifiering: det immateriella begreppet rädsla är att nå ut och beröra, vilket det inte kan göra eftersom det inte har någon fysisk form. Rädsla ges mänskliga egenskaper och egenskaper för att uppnå en viss känslomässig kontakt med läsaren, snarare än att driva en sann handling framåt med riktiga karaktärer och handlingar.
Ibland använder en poet personifiering så att berättaren eller talaren direkt kan ta upp ett livlöst föremål eller koncept och få ett svar som svar. En poet kan till exempel direkt vända sig till himlen ovan, och i dikten kan himlen svara med en bultande röst. Detta är förstås omöjligt, eftersom himlarna ovan inte alls har en röst, men i dikten får poeten nu ta upp begreppet himmel, Gud eller en högre makt.