Konsonans, upprepningen av konsonanter inom två eller flera ord i följd, är en populär, mångfacetterad litterär anordning. Det förväxlas ofta med alliteration, som är en typ av konsonans. Konsonans tjänar många liknande funktioner som alliteration såväl som sina egna specialfunktioner. Generellt sett ger konsonans i poesi ett varierat auditivt omfång.
Moderna dikter använder konsonans som ett lutande rim eller nära rim. Denna konsonans i lutande eller nära rim ger författaren mer kreativ frihet när han skapar sin poesi. Konsonans i poesi betonar också ord genom att tvinga publiken att ta en paus och tänka djupare in i de ”rimmande” orden. Detta för att det stör publikens förväntningar på traditionell rimning.
En ström av konsonans tjänar syftet att dra in publiken i orden. Detta sker genom det uppmätta beat som konsonansen tar, precis som takterna i rapmusik. Konsonans i poesi kan anta ett nästan hypnotiskt beat som fängslar publiken utan att vara lika självklart som allitteration. Att använda olika typer av konsonans i en dikt förhindrar också att den låter som ett barnrim, till skillnad från en poetisk anordning som allitteration.
Användningen av konsonans i poesi, precis som andra poetiska anordningar som assonans och allitteration, sägs ge en dikt ”studs”. Den upprepade konsonanten finns alltid på den betonade stavelsen, vilket skapar ett ännu mer betonat ljud på konsonantorden. När den blandas med andra ord inom frasen som har konsonans, stiger ens röst naturligt och sjunker, vilket skapar ett ”studsande” ljud. Detta ljud exciterar naturligt öronen och hjärnan.
Uppmärksamheten på de många delarna av varje ord och fraserna i kombination med den spänning som konsonans ger fungerar som en tråd som bär publiken genom dikten. Dessa komponenter fungerar som en tillfredsställande aktivitet och till och med en auditiv resa för läsaren eller lyssnaren. Det får läsaren att förutse de kommande raderna i dikten och känna en önskan att fortsätta till slutet. Dikten har alltså potential att bli nästan som en lek för publiken om poeten så väljer att använda konsonans på ett sådant sätt.
Konsonans kan också ge extra djup och textur till orden. Detta beror på att när vissa ord använder konsonans, särskilt dubbelkonsonans eller pararhyme, betonar det att det kan finnas en närmare semantisk koppling mellan orden och den känsla som förmedlas i dikten. Denna funktion av konsonans används ofta av både moderna poeter och romanförfattare.