Assonans, eller konsten att matcha vokalljud i textrader, används i poesi främst för att producera specifika ljudkombinationer som utlöser litterära eller auditiva associationer hos lyssnare och läsare. Assonans kan användas för att få en dikt att låta annorlunda, och även för att ge ”ledtrådar” för litterär symbolik. Tillsammans med assonans använder författare också olika typer av konsonantmönster i poesi, inklusive alliteration, eller överensstämmande konsonanter i början av ord.
En huvudsaklig användning av assonans i dikter är att hjälpa texten att ”flyta”, främst ur ett auditivt perspektiv. Att välja överensstämmande vokalljud ger en poesi ett slags strömlinjeformat ljud som kan vara mer tillgängligt för läsare med ett ”musikaliskt öra” eller andra som uppskattar fonetisk ton i poesi. Flöde är en del av moderna typer av poesi, till exempel i stream-of-consciousness eller ”beat”-poesi, stilar som påverkas av ett mer modernt sätt att tänka på vers.
Ett annat sätt att använda assonans i dikter är att använda överensstämmande vokalljud i viktiga ord, vanligtvis i substantiv, för att utlösa en association mellan två idéer. Till exempel, om en författare kombinerar två assonanta ord som ”majs” och ”morgon”, kan det hjälpa till att skapa en sorts subtil koppling mellan de två sakerna. Denna idé fungerar också med egennamn.
Vissa författare kan också använda assonans i dikter för att skapa ”ljust klingande” linjer eller andra distinkt tonade linjer. En linje som ”äppelblommor insvept i satin” har en sorts ljus ton när den talas högt, beroende på det ”ljusa” korta ”a”-ljudet. Detta är ytterligare ett sätt som denna litterära konvention kan komma till nytta för att konstruera poesi som låter lika bra som den ser ut på sidan.
Assonans är särskilt effektiv för dikter som är skrivna för ”läsningar” eller som ska framföras. Till skillnad från traditionella poesiformer som i första hand läses måste poesi av performancetyp skrivas med ett gehör för dess verbala form. Där konsonantmetoder som allitteration tenderar att ha mer olika användningsområden i poesi, hänför sig assonans i dikter främst till idén om ”visuellt uttryckt” mätare.