Funktionell grammatik är en språklig teori som först föreslogs på 1970-talet av en holländsk lingvist vid namn Simon Dik. Det döptes om till Functional Discourse Grammar på 1990-talet, men teorin kan gå under båda namnen. Denna teori kallas funktionell eftersom den säger att alla beståndsdelar, oavsett om det är affix, ord, fraser eller meningar, har semantiska, syntaktiska och pragmatiska funktioner. Funktionella grammatiker kan analysera språkliga yttranden som pragmatiska, semantiska, morfosyntaktiska eller fonologiska.
Flera språkliga teorier är också kända som funktionella grammatiker, i motsats till formell grammatik. Den mest kända av dessa är Systemic Functional Grammar, som först publicerades av den brittiske lingvisten Michael Halliday 1961. Andra funktionella grammatiker inkluderar dansk funktionell lingvistik, lexikal funktionell grammatik och roll- och referensgrammatik. Dessa bör inte förväxlas med teorin om funktionell grammatik som beskrevs av Dik medan han innehade professuren för allmän lingvistik vid universitetet i Amsterdam i Nederländerna från 1969 till 1994.
Enligt Diks funktionella grammatik har varje beståndsdel en semantisk, syntaktisk och pragmatisk funktion. Semantisk funktion avser den roll som deltagarna spelar i meningens handling, såsom agent eller mottagare. De olika perspektiven, såsom subjekt eller objekt, analyseras som den syntaktiska funktionen. Pragmatisk funktion avser betydelsen av beståndsdelen i förhållande till dess sammanhang.
Konceptuella, grammatiska, kontextuella och utgående komponenter finns i varje språkligt yttrande. Den konceptuella komponenten är idén som talaren vill kommunicera till sin publik. Ett koncept att dela måste komma först, annars kommer inget språkligt yttrande att göras.
I den grammatiska komponenten formas begreppet till ord genom fyra steg. För det första konstrueras orden på en interpersonell nivå, med hänsyn till sammanhanget, genom pragmatik. För det andra kontrolleras varje ord och fras för betydelse på representationsnivån under det semantiska steget. På den tredje nivån beaktas det morfosyntaktiska steget, syntaxen och morfologin. Slutligen tar den fonologiska nivån hänsyn till ljudet av ett språkligt yttrande.
Den kontextuella komponenten är den del av yttrandet som endast kan förstås med hänvisning till det som redan har delats i samtalet eller till en delad kunskap om miljön. Alla pronomen är en del av den kontextuella komponenten eftersom de kräver kunskap om ett tidigare antecedent. Den sista komponenten i funktionell grammatik är utdatakomponenten, där alla andra stycken samlas som ett språkligt yttrande, oavsett om det talas, skrivs eller undertecknas.