Järn är den näst vanligaste metallen på jorden. Den används för att tillverka allt från skroven på enorma fartyg till det dekorativa räcket på framtrappan i ett hus. Smidbart järn är en form av gjutjärn som är lättare att arbeta med än rent järn. Den tillverkas genom att smälta stålskrot och tackjärn och sedan noggrant kontrollera kylningen av blandningen under många timmar. Detta resulterar i ett järn som är väldigt segt men inte sprött.
Metoden för att skapa smidbart järn går tillbaka till 1720-talet, då den franska vetenskapsmannen och metallurgen RAF de Re’aumur publicerade den första tekniska artikeln om denna typ av järn. För att göra det måste metallurger först tillverka vitt gjutjärn. Vitt järn är en typ av mycket hårt men mycket sprött järn som tillverkas genom att smälta stål och tackjärn tillsammans i en luftugn.
Tackjärn är inte rent järn. Det är faktiskt en kombination av järnmalm, träkol och kalksten som smälts samman under intensivt tryck. Det kyls till ett järnmaterial med hög kolhalt. Den höga andelen kol gör tackjärn sprött, varför det inte används utan att behandlas ytterligare.
De vita järngjutgodset blir formbart järn genom en process som kallas glödgning. Gjutgodset smälts och hålls sedan vid en kontrollerad temperatur under en bestämd tid. De får sedan svalna mycket långsamt under cirka 24 timmar. Kontrollerad kylning omarrangerar metallens kemiska struktur, vilket gör att den kan behålla sin seghet utan att förbli spröd.
Skillnader i hastighet och temperatur på kylningen kan resultera i två olika typer av smidbart järn. Whiteheart järn är ljusare i färgen än blackheart järn. Det skiljer sig också i kemisk sammansättning. Whiteheart har en yta av ren ferrit med en kärna av perlit, tempercarbon och ferrit, medan blackheart mestadels är ferrit. Pearlitiskt smidbart järn är en typ av svarthjärtat järn som innehåller perlit, som är en blandning av ferrit och cemetit.
International Organization for Standardization har publicerat ett graderingssystem för vithjärtat och svarthjärtat smidbart järn känt som ISO 5922-2005. Det första tecknet är en bokstav som berättar om gjutjärnet är whiteheart, blackheart eller pearlit. Följande två siffror visar järnets draghållfasthet. Draghållfasthet är hur mycket ett prov kan sträckas innan det väsentligt deformeras. De två sista siffrorna i beteckningen listar järnprovets minsta förlängning eller duktilitet.