Det primära förhållandet som finns mellan bukspottkörteln och diabetes är att celler inuti diabetikers kroppar har blivit resistenta mot insulin, som produceras av bukspottkörteln. Detta gör att bukspottkörteln överkompenserar och producerar för mycket insulin. Överansträngning av bukspottkörteln kan så småningom göra att den blir mindre effektiv eller, i allvarliga fall, helt slutar producera insulin. Personer med diabetes uppvisar i allmänhet denna bukspottkörteldegeneration.
Insulin som produceras av bukspottkörteln anses vara ansvarigt för att hålla blodsockernivåerna normala. När insulin inte längre produceras eller är en bristvara, stiger blodsockernivåerna. Utan insulin för att signalera till cellerna att sockret ska tas upp kan dessa nivåer bli farligt höga. Dessutom kan kontinuerliga höga nivåer av blodsocker ha många farliga biverkningar.
Ett annat viktigt samband mellan bukspottkörteln och diabetes är produktionen av hormonet glukagon. Det har beskrivits som ett balanserande medel för insulin. De två hormonerna arbetar tillsammans för att upprätthålla stabila nivåer av glukos. Glukagon spelar också en viktig roll för hur organ i kroppen kan utnyttja glukos. När bukspottkörteln inte producerar glukagon kan organ skadas eftersom de inte kan släppa upp sockeransamlingar.
Relationen mellan bukspottkörteln och diabetes har varit föremål för många studier. Forskning visar att även hos unga människor kan överanvändning av bukspottkörteln ibland snabbt leda till att den inte fungerar. Svårighetsgraden av diabetes är mycket ofta ett bra mått på hur mycket insulin bukspottkörteln fortfarande kan producera. Hos dem vars bukspottkörtel helt slutat fungera krävs vanligtvis dagliga injektioner av insulin.
Många läkemedel har utvecklats som minimerar effekten av obalanser som finns i förhållandet mellan bukspottkörteln och diabetes. Den mest betydande var förmodligen utvecklingen av syntetiskt insulin. Syntetiskt insulin efterliknar hormonet som produceras av bukspottkörteln och används av de flesta diabetiker. Andra läkemedel som tas av diabetiker är primära i en klass som kallas ”blockerare” eller ”hämmare”. Dessa läkemedel hjälper till att bromsa höjningen av blodsockernivåerna.
Diabetes delas vanligtvis in i två olika typer. Typ 1-diabetes anses vara genetiskt och drabbas vanligtvis av barn och unga vuxna. Det anses vara ett livslångt tillstånd som kräver noggrann hantering. Typ 2-diabetes förekommer oftast hos personer som är överviktiga och över 40 år.