Relationen mellan amerikanska medier och politiker definieras av ett komplicerat slags ömsesidigt beroende. Modern amerikansk media täcker politik i stor utsträckning, och nyhetsmedier förlitar sig på politik för att fylla mycket av dess sändningstid. I vissa fall tar medieorganisationer ställning, uttryckligen eller implicit, och stöder starkt vissa grupper av politiker. Politiker gör i sin tur allt för att kontrollera de bilder och idéer som genomsyrar media, antingen genom att noggrant hantera interaktioner med nyhetsorganisationer eller genom att direkt köpa tillgång till media.
Media i USA har alltid spelat en roll i att forma det politiska livet. Uppkomsten av masscirkulationstidningar under senare delen av 19-talet gav mediabaroner stort inflytande över valen och politikerna uppvaktade ofta dessa inflytelserika mäns gunst. Radio visade sig vara ett mycket kraftfullt verktyg för politiker, och Franklin Roosevelt är delvis känd för sin användning av det mediet för att tala direkt till nationen, både för att lugna en nervös allmänhet och förklara sin politik för att uppmuntra stöd för hans positioner.
TV har visat sig vara ännu viktigare, och de TV-sända medierna och politikerna har kommit att förlita sig mycket på varandra. Debatten mellan John Kennedy och Richard Nixon illustrerar tv:s kraft. Lyssnare på radio trodde i allmänhet att Nixon hade segrat, men de som tittade på tv trodde att Kennedy hade vunnit. Efter denna debatt blev tv snabbt det viktigaste mediet för politisk debatt och reklam.
Det moderna politiska livet i USA domineras ofta av den nära relationen mellan media och politiker. Nyhetsbyråer, särskilt de som kör programmering hela dagen, varje dag, har många timmar att fylla. Intervjuer med politiker är ett billigt sätt att fylla programtimmar. Politiker har i sin tur blivit väldigt beroende av media för att behålla sin image.
I många fall har medier och politiska reportrar en partiskhet mot ett visst parti eller en viss agenda. Detta är helt lagligt men orsakar fortfarande viss oro bland dem som tittar på media. Interaktioner mellan agenter för media och politiker från samma läger är vanligtvis hjärtliga, medan de mellan mediepersonligheter och politiska motståndare kan vara ganska hårda.
Kritiker av alla ideologiska övertygelser har ofta uttryckt oro över banden mellan media och politiker i USA. En stor oro härrör från den enorma ansträngning som många politiker känner sig tvungna att lägga på att skapa och bevara en offentlig bild. Motståndare till denna typ av mediebevakning hävdar att den inte är mer än marknadsföring för politiker och inte tjänar till att informera allmänheten eller att tvinga lagstiftare att ta itu med svåra och väsentliga frågor.