Fonemisk transkription är ett system som används för att använda bokstäver eller symboler för att representera ljud i tal. Det skiljer sig utan tvekan från den mer kända fonetiska transkriptionen. Fonemisk transkription ger mindre detaljer än fonetisk transkription och syftar endast till att täcka den information som behövs för att undvika förvirring.
Grunden för fonetisk och fonemisk transkription är fonemet. Detta definieras som den minsta delen av ett ords ljud som tydligt kan definieras som ett separat ljud som kan påverka innebörden av vad en person säger. Detta kan variera från språk till språk. Till exempel på engelska bör skillnaden mellan ”d” och ”t” i ”dime” och ”time” vara tydligt urskiljbar och räcker för att ändra betydelse. På vissa andra språk skulle de två ljuden uttalas på samma sätt, vilket betyder att de två orden inte kunde särskiljas.
Fonetiska transkriptioner försöker representera ljud som bokstäver och symboler, vilket gör det möjligt för människor att veta hur ett ord uttalas utan att höra det. Den vanligaste platsen för människor att se en fonetisk transkription är i ordböcker. Många transkriptioner använder en standardiserad uppsättning symboler, vilket innebär att det kan vara möjligt för människor att läsa och förstå uttalet av ord oavsett vilket språk de talar.
Sådana transkriptioner klassificeras vanligtvis som breda eller smala. Enkelt uttryckt, ju smalare en transkription är, desto mer exakt representerar symbolerna själva ljudet av uttalet. Nackdelen är att detta vanligtvis kräver fler symboler, vilket både förlänger transkriptionen och minskar antalet personer som kan använda systemet eftersom de känner till alla symboler. Fonemisk transkription kan antingen klassificeras som en mycket bred fonetisk transkription, eller som inte en fonetisk transkription alls. Detta beror på att det helt enkelt förmedlar ljudet och ger lite eller ingen ytterligare information.
Specifikt skiljer inte fonemisk transkription mellan allofoner, som är två ljud som är tekniskt olika, men där denna skillnad inte är ett problem för kommunikation. Till exempel, ”p”-ljuden i ”penny” och ”spend” uttalas tekniskt på ett annat sätt, och skulle därför vanligtvis listas annorlunda i fonetisk transkription. Om de två ljuden byttes om, kan de två orden låta lite udda för en lyssnare, men de skulle fortfarande vara tydliga och inget av dem skulle förväxlas med ett annat ord. Detta betyder att de är allofoner, och därför är båda listade på samma sätt i en fonemisk transkription.