Fonation är den process genom vilken struphuvudet, eller röstlådan, producerar ljud. Beroende på fonetikens sub-område, kan fonation hänvisa endast till den kvasi-periodiska vibrationen av stämbanden som producerar tonande ljud, eller det kan hänvisa till någon manipulation av röstströmmen av struphuvudet. Förutom att rösta, inkluderar fonetiska egenskaper som påverkas av struphuvudet knarrande röst och andningsröst. Struphuvudet är också ansvarigt för glottalljud, såsom glottalstoppet, uttalat mellan vokalerna på engelska ”uh-oh.”
Fonetiker som studerar struphuvudets anatomi och talproduktion tar ofta fonation för att endast betyda den kvasi-periodiska vibrationen i stämbanden. Du kan se om ett ljud har denna typ av fonation genom att placera fingrarna på framsidan av halsen och känna efter vibrationer under tal. Om stämbanden vibrerar under tal produceras ett tonande ljud. Tonade ljud inkluderar alla vokaler och nasala ljud på engelska, såväl som konsonanter som /b/, /v/, /d/, /z/ och /g/. De röstlösa motsvarigheterna till dessa konsonanter, /p/, /f/, /t/, /s/ respektive /k/, skiljer sig från de tonande versionerna endast genom avsaknaden av vibrationer i stämbanden.
Vissa språk har fler röstskillnader än bara röstade och röstlösa, och många lingvister använder fonation för att referera till all manipulation av ljud av glottis. Förutom tonande och röstlösa ljud, har vissa språk knarrande eller laryngealiserade ljud, producerade med mycket spända stämband och andande eller sorlande ljud, producerade med minimal spänning i stämbanden. Röstlösa ljud produceras utan spänning alls i stämbanden. Utöver dessa distinktioner använder vissa språk slack röst, med mer spänning än ett sorlande ljud, men mindre än ett tonande ljud, och vissa inkluderar stel röst, med spänningar i stämbanden någonstans mellan det som krävs för ett tonande ljud och det som krävs för ett tonande ljud. laryngealiserat ljud.
Vissa språk, inklusive engelska, har glottal konsonanter som endast produceras av glottis, eller stämbanden och utrymmet mellan dem. Engelska har det glottala stoppet, som noterats ovan, såväl som det glottala frikativet /h/ som i ”hat”. Glottalkonsonanter anses ibland vara instanser av ren fonation snarare än sanna konsonanter, eftersom andra konsonanter kännetecknas av en artikulationsplats som läpparna eller tänderna såväl som glottisens tillstånd. Glottalkonsonanter har däremot ingen annan artikulationsplats än glottis.