Flocculus är en liten del av hjärnan som ligger vid basen av lillhjärnan. Flocken är ansluten till lillhjärnan via ett antal nervbanor och hjälper till med balans och ögonrörelse. Utan denna del av hjärnan skulle det inte vara möjligt att göra smidiga kroppsrörelser.
Flocken består av två små, oregelbundet formade flikar. Beläget på den lägsta delen av lillhjärnan, är var och en av loberna ansluten till den centrala strukturen i lillhjärnan, kallad vermis, av ett band av nervceller. Dessa lober är också anslutna till ryggmärgen genom projektioner som går ner från dess bas.
Ögonrörelse är en av huvudfunktionerna hos flocken. Dessa två små lober gör det möjligt att spåra ett rörligt föremål med ögonen och huvudet samtidigt som det håller det i mitten av synen. När huvudet rör sig för att följa ett föremål måste ögonen motverka denna rörelse genom att röra sig i motsatt riktning. De neurala banorna i denna del av hjärnan koordinerar dessa rörelser så att ett objekt förblir centrerat. Den kan också kompensera för eventuella ytterligare kroppsrörelser.
Flocken har också mycket att göra med balans och förmågan att stå upprätt. Ansluten till det vestibulära systemet tar den emot sensorisk information från de vestibulära sinnesorganen, som finns på tinningbenet i innerörat. Dessa organ samlar in information som behövs för att bestämma huvudets rörelse och orientering. När den väl har bearbetats av flocken kan informationen användas för att förbli vinkelrät mot marken.
Flockan använder data den tar emot för att göra justeringar av hastighet, kraft och riktningsrörelse för många muskler samtidigt. Detta gör att djuren kan hålla balansen när de står och går. Dessa justeringar är inte en del av medveten tanke.
Lillhjärnan, som hyser flocken, är belägen i ryggen och vid basen av den mänskliga hjärnan, direkt ovanför hjärnstammen. Lillhjärnan tar upp cirka 10 % av hjärnans totala volym och innehåller ändå nästan 50 % av alla nervceller. Lillhjärnans roll är att koordinera rörelse, balans och muskeltonus. Det är också involverat i bearbetningen av språk och sensorisk information.
Skador på delar av lillhjärnan gör normala rörelser svåra. Patienter som har upplevt trauma i denna del av hjärnan kan ha problem med att gå, prata, bedöma avstånd och balansera. Skador på flocken kan orsaka ryckiga ögonrörelser och svårigheter att upprätthålla balansen.