Flamencodans är en av de tre integrerade delarna av flamencokonsten. Den kom från Andalusien i det som nu är Spanien, starkt influerad av den lokala zigenarbefolkningen, Gitanos. Stora mängder av de musikaliska stilarna och dansrörelserna kommer från den judiska traditionen, såväl som från den moriska kulturen.
De tre huvudformerna som utgör flamencon är gitarra eller gitarrspel, cante eller sång, och baile eller dans. Det är svårt att skilja cante från borgen, eftersom de två bygger på liknande traditioner och arbetar av varandra. Flamencodans tycks ha sitt ursprung i senare hälften av 1800-talet. Ett antal flamencoskolor växte upp runt XNUMX i Sevilla, var och en med sin egen distinkta syn på konsten.
Ursprungligen var dansen satt till ingen musik, bara sång och toque de palmas, klappande av händer. En del samtida flamencodans följer fortfarande denna tradition, även om användningen av gitarren och andra instrument har introducerats. En musikstil känd som palos omfattar ett brett spektrum av kulturella och sociala sammanhang, såväl som enkla rytmiska och stiliserade skillnader. Själva dansen kan vara av olika stilar beroende på avsikten med dansen – oavsett om det är för att underhålla, för att förfölja en älskare eller för att trösta de som behöver.
Flamencodans är en otroligt känslomässig dansstil, där dansaren alltid strävar efter att uttrycka sina känslor genom rörelse. Skarpa rörelser och ansiktsuttryck spelar en större roll i denna dansstil än i många andra, vilket återspeglar denna önskan att förmedla de djupaste känslor man upplever. Dansaren kan klappa händerna, sparka med fötterna, knäppa kastanjetter (små handhållna slaginstrument) eller rycka plötsligt i kroppen för att visa den önskade känslan. Samtidigt är det aldrig ett alternativ att tappa kontrollen, och denna passionerade display dämpas alltid genom att upprätthålla de högsta nivåerna av grace och precision i rörelser.
De mest framgångsrika flamencodansarna ställer ut vad som kallas duende, som bokstavligen betyder en älva eller troll, vilket indikerar ett fantastiskt grepp om det känslomässiga flödet av denna konst. Att dansa på denna nivå av mästerskap är en visceral upplevelse som drar in publiken som om de vore deltagare.