Finanspolitiken är ett av de viktigaste fordonen genom vilka regeringen påverkar eller försöker påverka ekonomins tillstånd eller resultat. Med andra ord kan regeringen använda den för att forma eller driva en ekonomi till ett önskat resultat. Av denna anledning tillämpar regeringen finanspolitik i en lågkonjunktur för att försöka vända den ogynnsamma trenden och vända ekonomin till det bättre. Regeringen kan tillämpa finanspolitik i en lågkonjunktur genom en justering av sina utgiftsvanor eller genom en nedåtgående eller motsatt utvärdering av skattesatsen.
Under en lågkonjunktur kan regeringen besluta att engagera sig i finanspolitik för att åstadkomma en önskad förändring av efterfrågan på varor och tjänster. Detta är viktigt eftersom de främsta orsakerna till lågkonjunkturer är en ohållbar konsumtion, den åtföljande överhettning av ekonomin och den oundvikliga prishöjningen på varor och tjänster. Ett sätt att tänka på en ekonomi i en full ekonomisk högkonjunktur är att föreställa sig att det är en ballong som sträcker sig till sin fulla kapacitet. Om inte volymen luft i ballongen hålls vid en önskvärd kapacitet, kommer den snart att passera sin gräns och brista. Där så är fallet skulle huvudsyftet med finanspolitiken vara att försöka stimulera ekonomin till en önskvärd balans mellan efterfrågan och utbud samt att ta itu med andra makroekonomiska faktorer, såsom arbetslöshet.
Tillämpningen av finanspolitik i en lågkonjunktur kan påverka ekonomin på flera sätt, beroende på de speciella unika omständigheterna kring ekonomin och faktorerna bakom depressionen. Om depressionen är sådan att tillverkarna och producenterna av varor och tjänster har minskat sin produktion, vilket leder till uppsägningar och hög arbetslöshet, kommer ett beslut att tillämpa en finanspolitisk expansion att ha en positiv effekt på situationen. Tillämpningen av denna typ av politik innebär att regeringen kommer att engagera sig i utgifter utöver sina intäkter, stimulera produktionen av varor och tjänster samt minska arbetslösheten.
Ett annat sätt på vilket finanspolitik i en lågkonjunktur kan bidra till att återställa handelsbalansen i en ekonomi efter en lågkonjunktur är genom att sänka skatterna på personlig inkomst. Där staten gör detta kommer konsumenterna att ha extra inkomster som de kan stimulera ekonomin med genom ökad konsumtion. En ökning av sysselsättningen innebär också att arbetarna har den inkomst med vilken de kan bidra till aktiviteten på marknaden, vilket förhoppningsvis hjälper ekonomin att återhämta sig från lågkonjunkturen på ett snabbare sätt.