Vägkartan för fred är en energisk, optimistisk plan för att uppnå fred mellan Israel och det palestinska folket. Den skapades av en internationell ”kvartett” av supermakter: USA, Ryssland, Europeiska unionen (EU) och Förenta Nationerna (FN). Den tidigaste versionen av Road Map for Peace skisserades först av president George W. Bush 2002, när han föreslog en oberoende, demokratisk palestinsk stat som fredligt samexisterade med Israel. Planen föreslogs i hopp om att säkra ett hem för palestinska flyktingar, föra demokrati och naturligtvis stabilitet till Mellanöstern.
När kvartetten formellt träffades för att lägga ut färdplanen för fred, gjorde de det i tre huvudfaser, med varje fas baserad på framförandet och framstegen i den föregående. Inledningsvis fanns det några grundläggande krav som måste uppfyllas innan färdplanen kunde initieras. En var att den palestinska myndigheten måste genomföra reformer mot ett demokratiskt regeringssystem, och viktigast av allt, undvika terrorism och våld som ett sätt att manipulera och vedergälla. Dessutom krävdes Israel att acceptera och stödja Palestina som stat och lämna bosättningar på Gazaremsan och Västbanken.
De tre fraserna är följande:
Fas ett: (planerat slutdatum: maj 2003)
Slut på våld från palestinier, eller de som är anslutna till befrielserörelsen.
Palestinierna måste hålla demokratiska val.
Israel borde dra sig tillbaka från bosättningarna i Gazaremsan och på Västbanken.
Fas två: (planerat slutdatum: juni-december 2003) I denna fas kommer en internationell konferens att hållas för att starta återuppbyggnaden av Palestina genom att diskutera dess ekonomi, upprätta israelisk-arabiska förbindelser, sätta gränser och återuppbygga infrastruktur.
Fas tre: (planerat slutdatum: 2004/2005) I denna fas kommer den andra internationella konferensen att slutföra gränser, besluta om vem som ”får” Jerusalem, och arrangemang kommer att göras för hur palestinska flyktingar ska hanteras.
Vägkartan för fred var allmänt accepterad i både väst och Mellanöstern, och började energiskt med eftergifter på båda sidor. Den 19 mars 2003 utsåg ledaren för Palestinas befrielseorganisation (PLO) Yasser Arafat Palestinas första premiärminister, Mahmoud Abbas. Detta var ett stort steg, eftersom de flesta västerländska regeringar trodde att Arafat hade varit en stor vägspärr för fred. Israel släppte i sin tur flera palestinska politiska fångar. Tyvärr skulle samarbetsandan inte vara länge – våldet återupptogs tills en vapenvila tillkännagavs den 29 juni 2003.
Den 1 juli 2003 var färdplanen för fred ”på” igen när Israels premiärminister Ariel Sharon och Abbas talade ut tillsammans för att stödja färdplanen. Israel drog sig tillbaka från Betlehem och USA lovade att ge 30 miljoner dollar (USD) för att hjälpa Palestina att återuppbygga.
Med Arafats död 2004 var västerländska ledare hoppfulla om att freden skulle gå framåt, obehindrad av gamla fientligheter och lojaliteter. I februari 2005 hölls ett toppmöte med palestinierna, Egypten och Jordanien, där de upprepade sitt stöd för färdplanen. Sharons fart upphörde när han i januari 2006 var oförmögen av en allvarlig stroke. I hans ställe lovade Ehud Olmert att fortsätta sin vision och återuppta arbetet med att uppnå färdkartans mål.
Ett stort hinder möttes 2006 när Hamas (en islamisk motståndsrörelse) vann majoriteten av platserna i det palestinska parlamentet. Eftersom USA och Israel har uttalat att de inte skulle ta itu med Hamas på grund av deras löfte att förstöra Israel, verkar det som om färdplanen för fred har stannat. Fientligheterna fortsatte under 2006 mellan israeliska styrkor och Hizbollah i Libanon, såväl som Hamas-styrkor i Gazaremsan. Från och med 2007 har inte ens fas ett av färdplanen för fred avslutats.