Ett svagt verb är vanligtvis ett hjälpverb som används tillsammans med ett huvudverb som resulterar i en mening som känns svag eller passiv. Denna typ av verb används ofta i meningar som har passiv röst, även om hjälpverb kan vara mer effektiva i vissa fall och ofta används på egen hand. De vanligaste svaga verben är olika former av ”att vara” och ”att ha”. Ett svagt verb kan också hänvisa till ett vanligt verb som kan ändras till dåtid genom ett grundläggande suffix som ”-ed.”
Även om användningen av ett svagt verb inte i sig är skadligt för en text, kan överanvändning av sådana verb resultera i att skrivande känns ”svagt”. Det vanligaste problemet med denna typ av verb är att det kan skapa skrift som vanligtvis kallas ”passiv röst”. Detta betyder att handlingen i en mening sker med föremålet för meningen, snarare än att föremålet för meningen tar eller utför själva handlingen. Passiv röst skapad genom användning av ett svagt verb gör inte alltid en mening olämplig eller dåligt skriven, men det kan göra ett skrivet verk mindre effektfullt.
Ett tydligt exempel på passiv röst skapad på grund av ett svagt verb är i en mening som ”Bollen sparkades av pojken.” I den här meningen är ”Bollen” ämnet för meningen och handlingen i meningen, ”sparkad”, görs mot den snarare än av den. Detta skapar passiv röst i meningen genom att använda det svaga hjälpverbet ”var”, en form av ”att vara”. Samma mening kan skrivas utan ett svagt verb och blir aktiv snarare än passiv som ”Pojken sparkade bollen”, där det nya ämnet ”Pojken” gör handlingen.
I vissa sammanhang kan dock termen ”svagt verb” syfta på hur ett verb är konjugerat, snarare än till idén om passiv och aktiv röst. Denna innebörd av termen hänvisar till vanliga verb som anses vara ”svaga” eftersom de kräver användning av ett suffix, vanligtvis ”-ed”, för att bilda verbets pretensform. Starka verb, i det här fallet, är oregelbundna verb som kan bilda preteritum genom någon intern förändring snarare än ”hjälp” från ett suffix. Ett exempel på den här typen av svaga verb är ”promenera”, där pretensformen ”gick” kräver ett suffix, medan ”springa” är ett starkt verb eftersom den interna ändringen till ”sprang” skiftar det till preteritum.