Ett strukturanpassningsprogram är en plan som genomförts av Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) i ett utvecklingsland för att försöka få sina ekonomier att bli mer produktiva. Målet med ett sådant program är att hjälpa den lånande nationen att betala av sina skulder och ha en växande ekonomi som kommer att upprätthålla dem i framtiden. En kan implementeras som en del av ett initialt avtal om att låna ut pengar, eller så kan det tas in senare som en del av villkoren för att den lånande nationen ska få en lägre ränta på tidigare lån.
Idén med strukturanpassningsprogrammet är en av de mest omtvistade inom de så kallade Bretton Woods-institutionerna: IMF och Världsbanken. Vissa människor känner att eftersom låntagarländer vanligtvis är i svåra svårigheter, har de inget annat val än att följa de planer som lagts upp för att få medel för att hålla sitt land fungerande. Detta innebär att IMF och Världsbanken kan tvinga igenom politik som regeringen och folket själva kan motsätta sig starkt, vilket på många sätt undergräver befolkningens demokratiska vilja.
I det förflutna hade IMF och Världsbanken en ganska hand-off-inställning till den väg låntagarnationer tog för att försöka betala tillbaka sina skulder. Allt detta förändrades under 1970-talet, när världen genomgick en ganska allvarlig period av ekonomiska svårigheter och många nationer fann sig oförmögna att göra sina återbetalningar. IMF och Världsbanken beslutade då att de behövde ta ett mer praktiskt förhållningssätt till saker och ting, och började utarbeta dokument om strukturanpassningsprogram till länder som planerade att låna, och berättade för dem vad de skulle behöva göra för att få lånen.
Ett program fokuserar vanligtvis främst på sätt som IMF och Världsbanken tror kommer att få fart på landets ekonomi. Detta tar vanligtvis formen av extrema frimarknadsstrategier, som att avreglera banksektorer, ta bort handelshinder, privatisera naturresurser och statliga industrier, devalvera valutor, strikt följa balanserade budgetar, ändra nationell lagstiftning för att göra en miljö mer gynnsam för utländska investeringar och bygga upp exportekonomier. Under de senaste åren har fattigdomsbekämpning också blivit en hörnsten i programmet, och strävar inte bara efter att öka landets bruttonationalprodukt (BNP), utan också att hjälpa befolkningen som helhet att höja sin levnadsstandard ur fattigdom.
Också under de senaste åren har IMF och Världsbanken börjat be om mer input från låntagarna innan de utarbetar ett slutgiltigt strukturanpassningsprogram. Denna input tar formen av vad som kallas strategidokument för fattigdomsbekämpning och låter i teorin de låntagande länderna komma på sina egna strategier för att hjälpa sin befolkning. I praktiken är papper om fattigdomsbekämpning ofta mycket lika IMF:s och Världsbankens programdokument, vilket leder till att vissa kritiker ifrågasätter hur mycket utrymme de låntagande nationerna faktiskt ges.