Ett singular pronomen är ett ord som tar platsen eller hänvisar till ett substantiv i en mening som är singular. Det betyder att ett substantiv som ”katt” eller ”bord” kan ersättas med singulära pronomen som ”han” eller ”det”. I motsats till detta används pluralpronomen vanligtvis för att hänvisa till substantiv som också finns i pluralform, som att substantivet ”bröder” ersätts med ”dem”. Det finns inget singular pronomen på engelska för en person av obestämt eller neutralt kön, vilket ofta skapar problem i formella verk för många författare.
Grundfunktionen för ett singularpronomen är ganska enkel, eftersom det bara är ett pronomen som ersätter ett substantiv i singularformen. Pronomen, i allmänhet, används i en mening för att hänvisa till eller i stället för ett substantiv, som kallas antecedenten. En mening som ”Det är min katt, min katt är ganska vänlig,” är grammatiskt korrekt men repetitiv och läser och låter ganska konstigt. Substantivfrasen ”min katt” kan ersättas med ett singular pronomen, antingen ”han” eller ”hon” beroende på kattens kön. ”Det är min katt, han är ganska vänlig,” är mindre repetitiv och verkar mer naturlig.
Det finns också pluralpronomen som kan användas på ungefär samma sätt som ett singularpronomen, för att hänvisa till ett antecedent som är plural till sin natur. Meningen ”Mina nycklar är på det bordet, vänligen ge mig mina nycklar” har samma problem med upprepning som föregående exempel. Detta kan förenklas genom att använda ett pluralpronomen för att ändra meningen till ”Mina nycklar är på det bordet, vänligen ge mig dem”, där ”dem” är ett pluralpronomen. Till skillnad från användningen av ett singular pronomen indikerar inte pluralformerna kön och kan därför användas lättare.
Vikten av kön i användningen av ett singular pronomen på engelska har skapat något av ett grammatiskt problem. Det finns ingen könsneutral singularform av pronomen för referens till en person på engelska. ”Jag”, ”jag” och ”min” kan användas för förstapersonssingularformer, och ”du” och ”din” används för andrapersonsformer. Ett singular pronomen i tredje person är dock begränsat till antingen ”han”, ”hon” eller ”det”.
Denna brist på ett könsneutralt pronomen har lett till viss förvirring och frustration bland författare, eftersom ”det” i allmänhet anses olämpligt när det gäller en person. I formella sammanhang använder många författare frasen ”han eller hon” eller ”hans eller henne” för att referera till någon av okänt eller otydligt kön. Pluralpronomenet ”de” används ofta för informella sammanhang som ”När vi hittar personen som skrev den här anteckningen har de stora problem.” Det är ofta bäst för en författare att helt enkelt undvika problemet och strukturera om en mening för att eliminera behovet av ett pronomen som ”Skrivaren av denna anteckning har stora problem.”